Direktlänk till inlägg 21 januari 2014
Så där......nu ska ni få höra!
Gårdagen blev inte direkt som jag tänkt, den blev mycket värre än så.
Ska försöka göra en sammanfattning av hur det var!
(Bilder från dagen hamnar lite mellan raderna)
Förmiddagen, jo, den var helt ok.
Till doktorn = check!
Snabbfika med kär vän = check!
Så skulle bilen lämnas in för service, inget konstigt med det.
Hur skulle jag då komma hem från stan'?
Jaja, jag börjar traska hemåt,
så plockar maken upp mig när han åker från jobbet.
"Skorpan....vill du leka med mig??"
Gårdagens väder var som en dröm!
Solen lyste från en klarblå himmel, perfekt promenadväder.
Drog på mig ordentligt med kläder, innan jag startade vandringen......
Först, hela vägen genom Norrköping.
Äh, det är väl inte så långt........(inte när man åker bil, i alla fall)
"Tjohoo, klart jag vill leka!!"
Allt var frid och föjd......vi hade ju ingen brådska.
Det var just en liten detalj, som jag inte tänkt på.........Det blir MÖRKT snabbt!
"Haha, jag fick den!!"
När vi gått ca. 6 km, och skulle fortsätta ut mot landsbyggden, då ringer maken!
- "Akutjobb....kan inte sluta jobbet nu......det tar minst 2 timmar innan jag kan åka hem".
(Sträckan jag hade kvar tills vi var hemma, den var då ca 1 MIL!!)
Ronja tog snabbt tillbaka bollen igen, förstås
Där stod jag.....mörkret var nära.......Jaa, vad sjutton, det är väl bara att GÅ!
Fick på både mig och hundarna mera reflexkläder.
Västar, pannlampa, ficklampa.......
Nu "kör vi" tjejer!!
Efter ytterligare många km,
då händer det där som man absolut inte önskar sig just där och då!!!
Jag blev i akut behov av en toalett!!!
NUUUU!!!
Bråttom, bråttom!!!
Kan säga, att det hoppade massor av mindre fina ord ur min mun just då.
Till saken hör, att vägen hem till oss, den går rakt genom slätten.....DVS. helt öppet,
inte en liten skogsdunge så långt ögat når.
Vad göra???
En bit längre fram, finns ett berg........inte så många träd att huka sig bakom precis,
men det var min enda chans.
Tog oss över helt igenblåsta diken, sjönk ner till midjan i snö.....kämpade mig upp,
bakom berget....Skynda, skynda....
Ni kan kanske ana hur kämpigt det var, att få av sig det nödvändiga!
Överdragsbyxor, jeans!?!? "Så där då......äntligen!!!"
PUH!
DÅ........tappar jag balansen!!!
Ramlar sakta bakåt, i snön.........behöver väl inte säga mera........
Att det blev lite kallt, det är ingen överdrift alls
Där och då, tappade jag motivationen totalt!
Och flera väl valda ord kom ur min mun,
ord som jag knappt visste att jag kunde?
Krängde snabbt på mig kläderna......burr, burr!
Slet fram telefon......ringde en av döttrarna......INGET SVAR?!
Pratade in ett meddelande......och lät nog helt galen....
Ringde maken!
"VAR ÄR DU???"
"OK, LÅÅÅNGT BORT!"
Hm.....trasslade oss ner från berget, och ut på cykelbanan igen.
Då frös jag!!!
Försökte intala mig själv, att det här kommer gå så bra, så bra.....
"Kom nu flickor, så fortsätter."
"Vi fixar det tillsammans."
"Klart vi gör, sa dom"
Tittar på telefonen, väntade fortfarande på att dottern skulle ringa....
DÅ.....Då slå telefonjä....ln av?!
Den bestämde sig för att den nog frös lite, blivit lite kall, kanske
Måste få den varm....men hur, vi hade då hamnat på Antarktis!
Ner med telefonskrället i brallorna..........
Nu var jag ju lite lagom.....ja, trött på eländet.
Känner då att "något" närmar sig bakom oss.......
Jaaa, vad bra (NOT)....."plogtraktorn".......
Plogbladet täckte precis hela cykelbanan, fanns inte en endaste chans att mötas där inte.
Förstod ju att han inte tänkte backa......
Hoppade upp i snövallen........mjuk snö.......SJÖNK!! Till midjan!
Hundarna? Jo, dom försvann dom också!
Efter en bit till, plockade jag fram telefonen ur jeansen,
bad en stilla bön.....och, jaaaa, den hoppade igång.
Massor av missade samtal.....
Make och dotter oroliga....
Men då, då löste sig allt.
Fick tag på dotter (som blev smått arg på sin mamma, för hennes dumdristiga tilltag)
Blev snabbt hämtad, och hemskjutsad den sista biten.
Gissa att det var skönt att komma hem.
Egentligen är inte sträckan något problem,
det var omständigheterna som blev ett prolem.
Kallt, så blåsigt ute på slätten, mörkt.
Slutet gott, allting gott.
--------------------------------------------
Så, i dag, då händer nästa grej.
Såg ingenting på hela förmiddagen.
Men straxt innan vi skulle gå ut, tyckte jag att Skorpan haltade lite.
Inte så konstigt kanske, som hon far omkring, tänkte jag.
Kände och klämde igenom henne, visade ingenting alls.
Tog henne i koppel.........gick på vägen, inget haltande.....sprang lite, inget haltande.
Äh, det var nog ingenting, tänkte jag.
Hon visade absolut inget.
Släppte henne, och som ni ser på bilderna,
så studsade hon obehindrat omkring i snön.
Stretchade hundarna ordentligt, märktes ingenting konstigt på Skorpan.
Men nu!!!
Men bara inomhus?
Kännt och klämt, klämt och kännt?!
Jo, på em, när jag kände på henne, så skrek hon en gång, när jag tog på tassen.
Mellan trampdynorna och på oavsidan.
Har även tittat där ordentligt, med förstoringsglas och ficklampa.
INGET!
Ingen svullnad, ingen allmänpåverkan?
Om hon hade "skadat" sig, då skulle jag sett det.
Om hon trampat på något, vilket hon skulle kunna gjort, då borde jag väl se något!
Men det är helt torrt och fint, inget "ingångshål"
Lilla Skorpunge
Vi får se hur hon är i morgonbitti.......Och hålla tummarna att hon verkar bättre.
Puss, puss, min bästa vän
Gårdagen, den kan jag skratta gott åt i dag..........
Men Skorpan, det skrattar jag inte åt precis
En trevlig kompisträff med fika och hundar i morgon, ställdes så klart in.
Hoppas hoppas att det inte....näe, det kan inte vara något allvarligt.........
Fortsättning följer i morgon.
Kramar från oss
Susanne
(Ps. Om ni saknar bokstäver (eller ser för många)....så vet jag inte var dom tagit vägen.....SLUT på något sätt? Ds.