Anta att det händer en olycka......anta att du har en vän med dig när det händer.

Det gör ont...det gör för jäkligt ont, men din "vän" säger,

att det där, det är inget farligt, jag har varit med om värre saker.

         Hade det varit stor skada, hade det varit mycket ondare.              

Och förresten, det var ju bestämt att det skulle göras andra saker....inte  fanns väl tid med skador nu!!!

Äsch, den "skadade" är kanske bara pipplig!? Gnällig......vännen visst ju av egen erfarenhet....

Det går några timmar.....den skadade blir bara sämre och sämre......Till slut....

"Det här går inte längre, måste nog till läkare!" säger den skadade.

Tar sig dit ENSAM, blir skickad vidare till lasarett för röntgen....ENSAM.

Den skadade får frågan, "Varför så sen hit?"

Reultatet av röntgen blir "gipsinslagning"......skelettskada

Var tog vännen vägen?

Det kan man undra......BORTA.

Dagarna går......liksom veckorna......så kommer konfrontationen.

Den skadade ställer frågan, talar om sin besvikelse.....som man väl gör, vänner emellan?

"Var var du?"

"Trodde du skulle titta förbi?!"

Besviken, snopen, ledsen......skadad.

Så det lägsta av allt i denna hypotetiska berättelse.....

Vännen TÄNKTE komma....tänkte....? (Jamen då så)

Det hade t o m inhandlats blommor?, som vännen inte "vågade" överlämna???

I stället satt vännen hemma, tänkte och tittade på den skadades blommor,

och tyckte mest synd om sig själv, (förmodar man),

som inte vågade överlämna en blomkvast till en skadad vän?

VEM skulle tro på denna otroliga historia?

Den är visserligen hypotetisk, men skulle kunna ha hänt.

Vad skulle man lära sig av denna hypotes?

ATT MAN INTE KAN LITA PÅ ALLA, HUR GULLIGT DET ÄN ÄR PÅ YTAN!

Skenet bedrar, jag lovar. Och när man upptäcker det, då känner man sig nog rätt grundlurad.

Alltså, i vuxen ålder ska man väl inte behöva bli utsatt av liknande saker?

Det här har jag funderat på......och jag kände ett tvång att skriva ner det.

Under tiden....susade några höstbilder förbi...

Hopp i handlingen!!!

Barnbarn, vi har två....världens finaste gullungar, det bästa som finns.

Och om bara ett kort kort tag.....då ska vi välkomna det tredje lilla miraklet till familjen.

När våra egna barn kom till världen, då var det helt naturligt,

inte så otroligt, (om ni förstår hur jag menar).

Mille, en riktig klätter-kille.

Men dessa små barnbarn......finner inga ord.

Meya och Ronja.

Stoltaste tjejen i dag!

Meya, som har full koll på kopplen i sin hand.

Tror hon känner sig mäkta stolt, när hon går där på promenad,

med en stor hund i vardera hand.

När någon frågar...."Är det dina hundar?", då svarar hon glatt.....JAAA!! Det är det!

Dom heter Ronja o Skorpan

Kram

Susanne

 

Sofia

29 september 2014 16:10

Vilka härliga bilder och härliga barn :-) Djur och barn är så kloka ihop oftast, om inte vuxna lägger sig i. Många barn har en sån naturlig hantering av djur.

http://www.echosierra.se

Susanne

29 september 2014 19:06

Ja, Sofia, det är riktigt härligt att se dom tillsammans. Hundarna tycks veta vad som gäller med små barn. Inget hoppande och studsande, utan dom tar det så lugnt och försiktigt.

 

Christina

29 september 2014 20:03

Låter som en rätt trist hypotes och vem blir glad på vad någon tänkte göra. Nej, det är inte tanken som räknas...

http://socialahundar.blogspot.se

Susanne

2 oktober 2014 01:55

Näe, inte i det här fallet. Snarare mera ledsen av att berätta det här. Jättemärkligt i mina öron. Men men, vi är alla olika, och i dag har jag gått vidare...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att försöka skriva några rader utan att åter nämna Tjorven, det går ju inte. Att försöka skriva något glatt o roligt, ja där är jag inte ännu.   Men ni alla som älskar hundar vet hur det känns när hjärtat brister, och ni vet också att m...

Jag kan inte sluta gråta. Kan inte heller förstå det som hänt.   Vår älskade, fina, underbara Tjorven finns inte längre med oss.     Det har gått en vecka sedan den där dagen, men jag har inte kunnat skriva om det. Allt gick så f...

  Såå mycket snö vi fick! Är man en berner så älskar man just vintern, och jag blir glad över att se dom busa i snön. Härligt!!   Om man helt plötsligt drabbas av en sjukdom, tar det sin tid att förstå, att acceptera, att lära sig...

  Under många års tid har vi varje höst åkt till fjällen en vecka. Hyrt mysiga stugor på olika platser.  Upplevt allt det vackra som naturen erbjuder på hösten.   Efter att jag blev tvungen att "fixa" båda mina knän med proteser, tänkte ...

  Hur tar man bäst vara på en dag som denna? Jo, i min värld är en heldagsutflykt till en vacker plats det allra bästa. Som här t.ex, och med hundarna så klart!       Vackert!           Tjorven har varit här tidigre, och s...