Direktlänk till inlägg 19 november 2014
Tillbaka igen.
Jag vet, det finns inget som tvingar mig att skriva här,
det finns inget som tvingar mig att fota heller....
Ändå känner jag ett litet behov av att göra det.
Men, har man en son, som råkar fylla år....då går det liksom före, tro't eller ej
Nu ska ni få höra....Som ni säkert sett o hört, håller jag på med sennendrag.
Eller, det är ju hundarna som drar, förstås.
Det är ingen lätt hundsport, en stor utmaning, men åh, så roligt.
Skorpan har kommit igång riktigt bra, och har gjort det sk allmändraget,
som hon klarade galant.
Vi har tränat ganska mycket under hösten, men sedan Skorpans "majs-historia",
så har hon inte ens haft selen på sig.
(Så klart)
Min lilla naken-Skorpa!
Vilken skillnad, mot Ronja som är fullpälsad!
Men vänta ni bara, säger Skorpan, snart så har jag klätt på mig igen.
I alla fall....selen på Skorpan.....
Härom veckan när jag skulle sätta på Skorpan selen, så var hon rädd??
Rädd för selen??
Vad sjutton är det som har hänt, tänkte jag.
Har pratat och diskutterad med många kunniga hundmänniskor,
för jag förstod ingenting?
VARFÖR, Skorpan??
Jag kan bara tänka mig en anledning, och återigen handlar den om Vallas djurklinik,
där hon låg inlagd efter operationen.
Där satt dom på henne den där gigantiska plastkragen, ni vet, trots att jag har en skön,
uppblåsbar krage, som hon dessutom är van vid. (Den ville dom absolut inte använda sig av)
Jag tror, att dom tvingat på henne "tratten", satt fast den riktigt ordentligt,
och sedan in med Skorpungen i en bur.
Där har hon slagit i burgallret med tratten gång, på gång, på gång!!
Nu förknippar hon selen, som också liksom träs över halsen, med den där hemska tratten.
Det här är MIN teori, den enda som jag kan se som möjlig till hennes plötsliga rädsla.
Klart jag inte vet säkert.
Ett är dock säkert, att ska man köra drag, då måste man ha sele på sig.
Satte därför igång med träning.
Eller snarare försökte få henne att gilla selen.
Har haft den liggandes på golvet, bredvid henne, och lockat/mutat med godis av alla möjliga slag.
Har väl gått si så där.....
I dag skulle vi träna igen, med våra dragvänner, och jag tog upp mitt problem med dom.
Tre personer, som lockade, var roliga, lekte, peppade Skorpan!!!
Och vet ni vad!? Till slut var det helt ok att ha sele på sig igen, tyckte Skorpungen.
(Först, när jag lade mig i deras "träning", så blev hon tveksam igen, och jag blev såå konfunderad)
Men, då tröstades jag av min vänner.
Att lura en hund, att låtsas vara sprudlande glad (trots att man inte är det) det går helt enkelt inte.
Skorpan har genomskådat mig, för visst var jag ganska orolig.
Jag förstod verkligen inte varför hon var så tveksam?
Är såå himla glad, och tacksam för all hjälp jag fick i dag.
Ibland kan det vara bra att låta någon annan "kliva in".
Mina vänner övertygade Skorpan att det här med sele,
det var ingenting som man behövde oroas av.
När jag sedan tog Skorpan igen, och min sinnestämning var bara glädje, på riktigt,
då gick allt som en dans igen.
Duktiga Skorpungen, som nog mindes att hon faktiskt gjort det här många ggr förr,
och tyckt det var kul.
Ronja!
Då kör vi!!!
"Jag är redo!" sa Ronja
Kan hundar se på en annan hund, och registrera vad som görs??
Kan Skorpan se på Ronja när hon drar med sådan glädje, och förstå att det inte är otäckt alls?
Någon som vet?
Kluriga frågor det där, som vi kanske aldrig får svar på.
Jag är i alla fall gladast i Sverige, över dagens lyckosamma träning.
Har filmat flera av Ronjas moment i dag,
så nu gäller det bara att "klistra" ihop alla små filmer till en!
Kommer inom kort (eller långt)
"Nu ser jag ju, matte....att du är glad på riktigt"
Skorpan fick köra slalom, prova bron, och i övrigt bara gå till hö/vä med vagnen,
för att känna sig trygg med den igen.
En riktigt kall/blåsig dag, men vad gör det när den blev så bra!
Skönt att se hur Skorpan helt kunde släppa tanken på att den där selen satt på henne.
Nu kommer vi fortsätta att jobba med selen, minst en stund varje dag,
så att den blir vardag för henne igen.
Jag är övertygad om att det kommer bli så bra, så bra.
Jag tackar mina vänner igen för hjälpen, när det kändes lite tråkigt ett tag.
Förmiddagens skogspromenad, i grått grått väder.....kan lika gärna ta svart-vita bilder ju,
man ser knappt någon skillnad ändå...
Men, en dag.......då kommer vi nog få se den där gula igen.
Den jag längtar efter.
Uj uj uj, ibland finns ingen hejd på mig, jag bara öser ur mig en massa ord
Kram
Susanne