Direktlänk till inlägg 10 januari 2015
Härligt! Det snöar!!
Gillar så klart INTE den hemska storm, Egon, som stora delar av landet drabbats av....Fy vad hemskt!
Just blåst/strom, det får mig att känna mig så liten....hoppas Egon drar bort fort!!!
Precis lagom till dagens "långrunda", tilltog snöandet, och det gillas ju av hundarna i alla fall.
HURRAAA!!!
Som tokiga, spring spring, över stock o sten, och jag förvånas återigen över HUR det är möjligt,
att två så pass stora hundar klarar ut det?
Klarar att parera alla träd/grenar, m.m, som ligger ivägen.
Men, på något sätt lyckas dom, och snabbt går det....
På en höjd!
Eller, näe, det var ingen vanlig liten höjd.....helt plötsligt stod dom bara där och kikade ner,
på taket av en gammal jordkällare?!
Puh, tur taket höll, för man vet ju aldrig....
"Det här du matte, det gillar jag...snö i "håret"
Och Ronja, jaa, henne är det svårt att få in.
Hon ligger helst utomhus när det snöar som värst, och bäst av allt är när hon inte syns längre.
Allt är vitt vitt vitt!
Stackars kameran, inte bra att följa med på snöiga dagar,
men som vanligt kunde jag ju inte låta bli, och större delen befann den sig under min jacka.
Några väldigt snöiga, suddiga bilder blev det i alla fall.
Det ökade.......
Ser ut som Ronja funderar på var det kommer ifrån egentligen, det där vita,
som är så gott att äta, om man blir törstig.
Ett gott skratt, det får man nästan dagligen om man är hundägare,
det tror jag dom flesta håller med mig om.
Dagens skratt för min del blev när Ronja slänger tassen över Skorpan,
som var på väg att kliva upp, en aningens för tidigt.
"Stopp där, unga fröken, matte har inte sagt något ännu!!"
Söta
Och så var det då det där som hände under gårdagen!
Ska jag berätta, tänkte jag?
Kanske dumt.....men vad sjutton, det hände, och jag skäms inte av mig.
Vi var alltså i skogen, hade fika med mig och jag hade som vanligt druckit ganska mycket kaffe.
Jaa, jag gillar ju kaffe!
OM man dricker mycket, så helt plötsligt kan det hända att det där kaffet måste ut.
I min ålder är det heller inte så att man liksom kan säga,
"Ja ja, jag är ju hemma om några timmar"
Näe, det måste ske ganska omgående, om man säger så.
Men jag var i skogen, där är vi ganska ensamna, och nöden har ingen lag.
In bland granarna och buskarna.....och så alla dessa kläder den här årstiden.
Hundarna var intill, och jag såg hur dom liksom "skvallrade".
Äsch, inte sjutton kommer det någon här? Det skulle jag märkt tidigare.....
På med kläderna ganska snabbt, ut ur granskogen, och ja-men-vad-sjutton....???
Där står en människa, med sin hund i koppel???
Jag sa så klart HEJ! och kopplade mina hundar och trodde kanske
att människan och jag skulle utbyta några ord.
Båda med hundar i skogen, som i övrigt var helt öde.
Men NIX!
Inte ett ord utbyttes, inte ens ett svar på mitt HEJ?
Kanske skrämdes jag när jag kom ut ur snårskogen med håret fullt av granbarr, eller, jag vet inte?
Snopen blev jag hur som helst...
Tyckte i alla fall att Ronja o Skorpan skötte sina kort väl!
Dom skvallrade, dom höll sig kvar hos mig, och sa inte ett knäpp dom heller
Heja tjejer, ibland är ni så duktiga, att man kan bli tårögd....
och mitt lilla problem var avhjälpt.....
Kram
Susanne