Direktlänk till inlägg 20 mars 2015
Ja, om det inte finns någon sol....hur blir det då?
Precis....det blir helt mörkt.
Och vad innebär det?
Joo, att det inte går så där himla bra att fota!!!
Nu blev det inte på långa vägar svart här på "min breddgrad", bara lite skumt.
Vi har haft en gråmulen dag, vilket innebär att vi inte sett solen över huvud taget.
Solförmörkelse eller inte?
Fåglarna tystnade och det blev vindstilla för en liten stund.
Såg bilder från norra Sveriga, där var det tydligt vad som hände.
"Nähe, inget fotande i dag....matte lite smått galen.....BLÄÄÄ!!"
Så därför kikar jag vidare, och sållar bland gårdagens "havsbilder"
Njuter fortfarande av den platsen....måste dit igen, känner jag.....innan badgästerna anländer
Så klart ville Skorpan hemskt gärna bada, men sorry, du får vänta lite till.
Ronja som annars är väldigt rask på att hoppa i vattnet, tog det också lugnt.
Kanske av sympati med Skorpan, vad vet jag?
Hur som helst var det bra, tycker jag, som slapp blöta hundar för en gångs skull.
Åter till "El Doctore" i dag!
Undrade vad jag skulle få för diagnos i dag???
Självklart var en miniskruptur helt fel "gissat" av dom, det hade jag räknat ut alldeles själv.
Träffade en supertrevlig läkare, som faktiskt inte förstod någonting?
Hur som helst, nu tror jag vi rett ut både ditten och datten,
och framförallt, mitt knä blev ju bra på bara några dagar.
Vad beror det på?
Att man, många flera än jag, får diagnoser som är uppåt väggarna?
Är det den tuffa arbetsbelastningen?
Skrämmande....oavsett vilket.
"Allvarligt snack på G!"
Stadspromenad i regn.....men ändå...promenad!
Sa det till läkaren i dag, när han undrade hur det kom sig att jag "stod upp",
efter att han läst delar av min journal.....HUNDAR!!
Svaret på hur jag mår, och svaret hur det kan vara möjligt.....det är hundar.
Utan dom skulle jag vara en grönsak, ingen tvekan alls.
För inte sjutton skulle jag sticka ut näsan när regnet står som spön i backen....
Eller när det blåser halv storm.....
Eller när ryggen skriker av smärta, och benen inte vill som jag....
Nej aldrig!
Det är många många som inte känner mig,
och det är många många som inte har den blekaste aning om hur mitt liv ser ut.
Jag har valt att ha det så....jag klarar mig....MEN.....när jag ibland hör "tisslet" och funderingarna...
"Vad är det med henne, hon som ser helt "vanlig" ut?"
"Det syns ju inte att hon har ont!!"
Kanske jag skulle ha en skylt i pannan, där det stod en förklaring?
Å andra sidan har väl ingen annan med det att göra.....ta mig för den jag är, och ingenting annat.
En kvinna på försäkringskassan sa en gång till mig......"Läste om din trafikolycka i tidningen....den var så otäck,
och slutet stod det"......föraren klagade enbart över smärtor i ryggen......
ENBART? Det var just det som gjorde mitt liv till något jag inte räknat med.
För att även glädja andra lite också, blev det besök på boendet där min lilla mamma bor.
Där blir man så välkomnad.....(även om det som i dag, var två rätt smutsiga hundar)
Några av "tanterna, som har besvärligt med minnet, dom kom t o m ihåg Ronja o Skorpans namn i dag.
Åter igen, vilken skillnad det gör med hundar...och djur över lag.
Fint....
"Vila dig du, Skorpan....jag har kollen!"
Nu önskar vi er en skön helg.....
Kram
Susanne