Direktlänk till inlägg 6 maj 2015
Det är lite tufft i livet fortfarande,
inte så väldigt upplyftande att skriva om våra dagar.
Visst gör vi allt det där precis som vi brukar, men vi går omkring som i en bubbla för tillfället,
maken och jag.
Otroligt vad människan kan orka med?
Så härligt att vi har varandra, och faktiskt, hur banalt det än må låta,
så betyder hundarna så otroligt mycket när man drabbas av en stor sorg.
Nej visst, dom säger ingenting, men tystnad och närhet räcker ganska bra
Och sorg, det har vi drabbats av.
Allt som hänt den senaste tiden, det är helt sjukt.
Alla materiella saker som beslutat sig för att inte fungera ok, dom struntar jag fullständigt i,
det jag menar är människor, närstående, som drabbas av sjukdom.
Sjukdom som inte finns någon bot för.
Spelar ju inte någon roll, en far är alltid en far, en mor är alltid en mor, vilken ålder man än är i.
Vi har nog inte riktigt hunnit med allt som hänt.
Är så ledsen för min mans skull, det är så tufft.....
Att se någon ha smärta, det är bland det värsta, tycker jag.
Vissa klarar det bättre än andra
Önskar att det inte dröjer nu, innan kroppen stänger av helt.
Det är inte värdigt, detta lidande.
Bilderna får väl tala för sig själva i dag, det syns väl ganska tydligt vad damerna pysslar med.
Olika stilar har dom helt klart!
Ronja håller ett stadigt grepp med tassarna om sitt älskade ben,
medan Skorpan struntar i att hålla i benet över huvud taget.
"Äh, det är ju ändå snart slut", tycker Skorpungen
"Men aj då, bara en liten liten bit kvar!?"
"Är det slut, så är det slut, inget att gråta över...!"
Hur söt man än är!
I kväll var det spårdags igen.
En helt underbar kväll, med kanonväder, trevliga människor,
glada skratt och en mycket nöjd matte.
Blött som tusan i skogen, efter gårdagens regnande....tur man hade stövlar!
Skorpan först ut!
Hon verkligen HOPPADE iväg i spåret, glad som en tok.
Nästan så jag fick halvspringa för att hänga med henne!
Tjoff tjoff, så hade hon klöven i munnen....Heja Skorp.
Ronjas tur!
(Nu hade jag inga stövlar, för dom lånade jag ut till en vän.
För den som har blötast spår, behöver stövlarna mest, tyckte jag)
Även hon SPRANG iväg i sitt spår.
Har aldrig sett henne så taggad som i dag.
Och duktig var hon också.
Det märks så tydligt hennes säkerhet i spåret.
Bara för en matte att hänga på (så gott det går)
Inget bloggande i går......men i dag kunde jag inte låta bli,
tycker ju det är så roligt att skriva.
En dag, inom en inte allt för lång tid, hoppas jag att vi kan gå vidare i livet,
utan alla sorger som tynger oss just nu.
Gissa att vi är lyckliga över detta!!
Våra barn och barnbarn.
Det här är den minsta av dom, lilla Leon,
en som vet hur man får en morfar och mormor att le och känna värme i hjärtat.
"Nu äter jag upp dig mamma!!"
Tag vara på dagarna, innan det är för sent.
Kramar
Susanne