Vad är det som händer?        

Är det inte meningen att jag ska ha hundar?

Det går inte en enda vecka utan att det händer något.

Förra veckan var det en blödande tass (som iofs inte var alls allvarligt)

För att "fly" undan med mig själv och hundarna,

åkte vi och simmade i dag.

DET gillar vi ju!

Men först kontaktade jag lasarettet och min underbara doktor,

eftersom gårdagens händelse innebar att jag i dag var "nere på botten",

när det gäller smärta.

Fortfarande lite blöta....kameran kom inte fram förrän på hemvägen i dag.

Jag vet inte om jag ska skriva om det?....gårdagens händelse....

Kanske (eller jag VET) att jag kommer få mindre trevliga åsikter,

och självklart många trevliga också.

Men återigen, det är ju för tusan min blogg, där jag skriver vad jag vill,

och dessutom är det ju mina hundar.

Finaste Ronja....utan dig vet jag inte hur gårdagen hade slutat, tror inte jag fixat det själv   

Hon är så klok, så lyhörd, så....ALLT, denna fantastiska hund,

som alltid finns där för mig, och alltid hjälper.

Skorpan Skorpan Skorpan.....du ger mig tusentals gråa hår, min underbara lilla Skorpunge.

Skulle inte byta bort dig för allt "smör i Småland"

Du är så speciell, betyder så oerhört mycket för mig,

det finns något inom dig som jag känner så väl.

Men.....du drabbas av ALLT, och faktiskt lite till, du skrämmer livet ur mig!

Jag vet att Skorpan är i perfekt kondition igen,

jag vet att hon inte hade kommit tillbaka så snabbt efter allt hon drabbats av,

om inte hennes allmäntillstånd  varit ua.  

"Skriv ner allt du matte, som en dagbok att gå tillbaka till"

"Även om det nu känns väldigt jobbigt"

Ok....I går hade vi besök av kompisar, bernrarna Linus o Ludde med matte.

Vi tog med matsäck för en skön hundpromenad i vår skog.

Hundarna var som vanligt glada och uppspelta, sprang och jagade varandra, precis som vanligt.

Vi hann inte många meter förrän man hörde en hund som skrek!!!

Åå NEEEJ!! Inte nu igen, tänkte jag.

VEM är det som skriker???

Så kommer en haltande hund fram mellan träden......gissa vem?

Mm....exakt, Skorpan!

Alltså, jag får SPATT! Jag kan inte tänka klart! Jag blir galen (av oro)

Kompisen klämde och kände, ingen reaktion, gick några steg.....klämde och kände igen,

ingen reaktion....hon gick lite till.....så var allt som bortblåst. 

Det här såg vi inget mera av under resten av promenaden, och inte senare heller.

Förmodligen trampade hon bara på något som gjorde ont, eller kanske trampade snett, 

oavsett vilket så blev det inga bekymmer av det senare.

SKÖÖÖNT!

Fortsatte promenaden, hade lite koll på Skorpans gång,

men även hon släpptes så småningom och alla var glada och nöjda.

    Satt oss i solen för att fika, medan hundarna fick varsitt ben.

#livetpåenpinne ni vet!

Helt plötsligt, helt utan förvarning, helt utan någon som helst synlig orsak/anledning,

började Skorpan gå från oss......

Jag såg direkt att något var såå fel.

HON VAR I PANIK!

Började ropa lite försiktigt.....ingen reaktion alls, hon såg på mig, men ändå inte.

Hon skulle fly.

Min enda chans var att följa henne, och försöka komma så nära så jag fick tag i henne.

Hon stack rätt in i skogen, alltså inte hemåt, så rädd så rädd.

Jag ropade/skrek, och nej, så "gullig" lät jag inte, ju längre bort från mig hon försvann,

dessto mera desperat lät jag med all säkerhet.

JAG VAR HELT DESPERAT, kan jag lova.

Såg värsta tänkbara scenariot framför mig......ni fattar nog vad jag menar.

SKRÄCKEN och PANIK!

Skorpan hörde mig inte ens, när hon några ggr vände sig om och såg på mig, såg hon inte mig.

Mina tårar bara rinner när jag skriver, det var fruktansvrt.

Gissa vad räddningen blev       

Just precis....RONJA!

Än en gång är hon "Räddaren i nöden"

Hon var med mig hela tiden och registrerade så klart vad som hände, men hon sprang aldrig mot Skorpan, inte förrän jag sa åt henne.

"SPRING OCH HÄMTA SKORPAN", skrek jag.

Terrängen var så eländig, men hon är ju den hon är, och tog sig snabbt fram mot Skorpan.

Jag såg att hon liksom drog till henne med tassen, buffade på henne,

och sprang sedan tillbaka till mig.

Skorpan följde INTE med.....

Skickade Ronja igen...."Kom igen, Ronja, HÄMTA SKORPAN, DU FIXAR DET!!"

Jag såg inte Skorpan längre....hörde bara hur det knakade när Ronja forserade "hygget".

Efter kom då jag.....springa är en omöjlighet för mig på plan mark, 

här gick det verkligen inte bland alla träd o grenar på marken, risigt o snårigt,

jag vet inte hur många gånger jag ramlade.....det gjorde så ont så ont, sprängde i ryggen..

..men det enda jag skulle lyckas med

det var att få tag i Skorpan, innan det var för sent.

"Släppte jag taget" och gav upp nu, du skulle det vara för sent,

och vad hade hänt då?

Inga ord hjälpte, hon hörde ingenting.......men så kom Ronja fram till henne igen,

jag såg dom på håll.....Ronja stod bara stilla, jag skrek SITT!!

("STANNA" var liksom uttjatat kändes det som)

DÅ STANNADE HON! 

Ronja stod kvar, Skorpan stod och tittade åt mitt håll, men såg fortfarande lika skräckslagen ut.

Så fort jag någonsin kunde (i mitt tillstånd och utan att skrämma henne ännu mera),

tog jag mig mot henne.

Åå, om jag bara kunde få tag i henne......hoppas hoppas....

Jag nästan kastade mig över henne, höll om henne......lugn lugn.....

(Även Ronja var hos oss.....älskade Ronja)

Mina tankar har snurrat som värsta karusellen,

det fanns verkligen ingenting som kunde skrämt henne så.

Det här var inte vanlig rädsla, nej långt därifrån, det här var chock, panik, skräck?

VARFÖR?

Skorpan är en tuffing, hon är ingen ängslig hund, bryr sig inte om det smäller bakom henne,

det här är så långt från henne man kan tänka sig.

Jag tänkte, "Hur sjutton ska jag någonsin våga släppa henne igen?"

Skorpan som är så lyhörd, jag har aldrig tänkt tanken att hon inte skulle komma när jag ropar på henne,

det finns liksom inte.

Hon kommer som ett skott, med sitt underbara leende,

alltid så glad, viftandes på sin stolta svans.

Hur som helst, jag var bara tvungen att göra något så att jag skulle våga släppa kopplet igen.

Som när man ramlat av en häst! Upp igen, inte fega....

Tänkte att just uppletande, det älskar dom ju, det måste väl ändå gå....eller?

"Riggade" med diverse saker, och så startade vi.

Linus o Ludde ville så klart också prova.

Under tiden som en hund sökte, satt dom andra kopplade vid varsitt träd.

Jag såg att Skorpan var tillbaka till sitt vanliga jag igen, inga tvivel alls.

Då var det hennes tur.....klart jag tänkte till precis när jag släppte henne.

Hon for iväg ut, hon letade snabbt upp en sak, och sprang allt vad hon orkade.....till MIG       

Har ju läst och hört om när hundar flyr/försvinner på promenader o så.

Alltid undrat hur det är möjligt, varför gör dom det, och varför går det inte att få kontakt med dom?

Att känslan måste vara hemsk, det hade jag fattat,

nu vet jag hur snabbt det kan gå, och känslan är FRUKTANSVÄRD!

Total maktlöshet.

Jag tänker självklart inte stanna vid detta, och bara låta det vara.

"Nu har det hänt, nu händer det nog inte igen" -tanken.

Nix, inte min grej riktigt.

Har varit i kontakt med en "kontakt" i dag,

och kommer fortsätta leta svar tills jag hittar det.

Migränen kommer som ett brev på posten,

min rygg känns som ett stort sår från mina tappra försök att ta mig framåt, mot Skorpan.

Men det börjar lugna sig! Har en superbra migränmedicin,

har fått 17 "underbara" (en sanning med modifikation) sprutor som ger mig lindring mot den värsta smärtan.

Jag överlever med andra ord   

Men jag vill aldrig aldrig uppleva det här igen,

Hemskt var det....

Ingen större idè att tala om för mig vad jag borde och inte borde gjort.

Likaså att ge mig diagnoser, det blir så fel....

Jag skrev ner det här, precis som när man skriver dagbok.

Nu måste jag torka tårarna och sova en stund.

Kram

Susanne

 

sara

4 november 2015 03:38

Tårarna rinner på mig när jag läser det här, kan ana rädslan hos dig och det fruktansvärda att se skorpan i panik och inte veta varför! Älskade lilla skorpan! Att allt händer just dig :(. Hoppas du kan komma fram till ett svar och delge det här, är ju "intressant" att veta för det kan ju hända vilken hund som helst! Och jag tror att alla som älskar sina hundar blir så rädda att man reagerar som du gjorde så varför någon skulle säga att du skulle gjort si eller gjort så förstår jag inte.
Kramar till dig och många kramar till Ronja som lyckades reda upp situationen och många kramar till skorpungen!!! <3

http://hundkattfamiljen.bloggplatsen.se

 

Anna

4 november 2015 04:59

Fy farao. Till och med jag får hjärtklappning & blir alldeles tårögd. Min första tanke är om hon kanske blivit biten av orm? Usch. Vad rädd jag hade blivit. Men som du säger. Det gäller att inte ge upp. Till slut ordnar det sig. Det värsta som man kan uppleva är just att hundarna ger sig iväg och man inte kan få tag på dom hur man än skriker och har sig. Du är stark Susanne. Beundrar dig verkligen. Kram till er alla. ♡

http://Www.annaslantligaliv.blogg.se

 

Liza Hansson

4 november 2015 06:57

Jag blev skräckslagen av att bara läsa, vad du kände törs jag inte tänka på. Min första tanke var också ett ormbett men ormarna borde väl sova nu! Hoppas Skorpan mår bra nu och kommit över vad det nu var. Nu borde det verkligen räcka med otur för er. Tur att du har Ronja som räddare. Stor varm kram!

 

Sytanten

4 november 2015 07:18

Oj vad jobbigt både för Skorpan , dej och Ronja. Hoppas att allt har gått bra och att det inte behöver hända igen, Fick en rejäl pulshöjning när jag läste inlägget. Kan bara tänka mej maktlösheten och paniken när man inte riktigt "når" fram, vilken tur att Ronja är en så klok Ronja och hjälper till. Hoppas att ni alla mår bättre idag. Kram Sytanten

http://sytanten-bettan.blogspot.se

 

Anna

4 november 2015 08:16

Blev livrädd av att bara läsa detta, fattar du verkligen vilken panik du hade:(.. tur att du har en sån otroligt hund som Ronja ❤❤.
Många kramar till dig Susanne❤❤❤

 

Susanne

4 november 2015 11:07

Tack, Sara ❤️
Jaa, många har tydligen varit med om samma sak, men jag tror att det här är något många håller tyst om, kanske dom förebrår sig själva, att dom gjort något fel för att det skulle hända. Jag vet att jag inte kunde gjort något annorlunda, och jag känner mig så tacksam över att jag, med hjälp av Ronja, lyckades få tag i henne.
Nu bara måste jag ta reda på vad problemet är, och våga vara som vanligt (vilket är svårt, så klart)
Många kramar tillbaka 💕

http://quilaoronja.bloggplatsen.se

 

Marianne

4 november 2015 11:39

Stackars dej, förstår din rädsla o vilken panik du måste ha kännt.Tur att Ronja kunde hjälpa dej.Lilla Skorpan,nu måste du sluta o skrämma matte o oss andra,vi är ju så många som,trots att vi aldrig träffat dej,tycker att du är vår sockerSkorpa.Tårarna rinner o du är i våra tankar,när något hänt.Susanne jag hoppas att du mår bra,o din rygg inte värker olidligt.Många kramar till dej.Marianne

http://mapes.bloggagratis.se

 

Eva H

4 november 2015 13:42

KRAAAAAM!
Och Ronja borde få åka till godisaffären o välja precis allt hon vill!
Har varit med om "panikögonen" med noll kontakt, dock ej med lös hund.
PUSS töser!

http://fyrfotingar.blogspot.se

 

Susanne

5 november 2015 23:35

Gissa att jag sitter med tårarna dripp-droppande ner bland tangenterna!!
Ni är helt fantastiska, helt underbara, ni betyder så mycket för mig, trots att jag aldrig träffat någon av er. Ni ger så mycket värme, så många fina tankar, för jag vet att det är på riktigt.

Det som hände var verkligen fruktansvärt, jag vill aldrig aldrig någonsin uppleva det igen....ALDRIG. Men jag skulle vilja ha ett svar. Svar på VARFÖR. Vad hände? Allt har efter händelsen varit precis som vanligt.

Och så några ord om Ronja!
Utan henne hade jag aldrig aldrig fixat det. Dels höll hon koll på Skorpan, sprang fram o tillbaka mellan henne o mig, stoppade Skorpans framfart lite, och dels "peppade" hon mig att orka, trots flertalet huvudstupafall.

Än en gång, TACK till er alla och stor kram från oss <3

http://quilaoronja.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att försöka skriva några rader utan att åter nämna Tjorven, det går ju inte. Att försöka skriva något glatt o roligt, ja där är jag inte ännu.   Men ni alla som älskar hundar vet hur det känns när hjärtat brister, och ni vet också att m...

Jag kan inte sluta gråta. Kan inte heller förstå det som hänt.   Vår älskade, fina, underbara Tjorven finns inte längre med oss.     Det har gått en vecka sedan den där dagen, men jag har inte kunnat skriva om det. Allt gick så f...

  Såå mycket snö vi fick! Är man en berner så älskar man just vintern, och jag blir glad över att se dom busa i snön. Härligt!!   Om man helt plötsligt drabbas av en sjukdom, tar det sin tid att förstå, att acceptera, att lära sig...

  Under många års tid har vi varje höst åkt till fjällen en vecka. Hyrt mysiga stugor på olika platser.  Upplevt allt det vackra som naturen erbjuder på hösten.   Efter att jag blev tvungen att "fixa" båda mina knän med proteser, tänkte ...

  Hur tar man bäst vara på en dag som denna? Jo, i min värld är en heldagsutflykt till en vacker plats det allra bästa. Som här t.ex, och med hundarna så klart!       Vackert!           Tjorven har varit här tidigre, och s...