quilaoronja

Alla inlägg under november 2015

Av Susanne - 8 november 2015 20:59


Att ha hund!

Eller djur över huvud taget, kan man väl säga,

det innebär ett stort ansvar och åtagande.

       När vi "skaffar" oss detta liv, så MÅSTE vi fullfölja, så är det bara.

       Visst har jag, som så många andra, sett Cesar Milans alla tv-program om hur många hundar har det.

Och att många hundägare på riktigt inte hade en aning om vad det innebär att skaffa en hund.

HUR ÄR DET MÖJLIGT??? 



När jag läste om hur en hundägare (berner) bad om hjälp med sin unga hund,

som bl.a hade en dålig attityd mot andra hundar, 

höll jag på att ramla av stolen.


"När jag besöker rastgården anfaller han andra hundar"

Mängder av svar, mängder av tips fick ägaren, dom flesta handlade om träning, motion, osv. osv...

Många bra svar, självklara saker i min värld.

Så kom då sista kommentaren från ägaren....

"Hinner inte träna o så, vi tar bara ut honom i helgerna,

och då till rastgården".

Dom här hundägarna ska inte ha hund/djur!

Hur kan säljaren av djuren missa detta??

Hur kan man sälja ett djur till någon,

som på fullaste allvar tror det räcker att ta en hund till en hundhage,

si så där en gång i veckan?

Jag blir så arg, känns så hemskt att läsa.

Vad kommer hända med en hund som har denna uppväxt?

Det är ju inga leksaker, slit o släng varor, dom är levande.



Måste säga att vi fått det här med uppletande på hjärnan.

När hundarna ser mig stoppa ner alla saker i "ryggan",

blir dom helt galna av lycka (ser det ut som i alla fall)

Hoppar o studsar runt mig, gnyr o gnäller.....

I dag gjorde jag det lite svårare, för det måste ju vara en utmaning också,

får inte bli för lätt, tänker jag.



Utmaningen bestod i att jag gömde föremålen lite,

dom låg inte helt öppet, så nu fick dom slå på nosen ännu mera.



Står mest och njuter av att se dom arbeta.

Så häftigt, dom är så smarta....den tänkta rutan jag stegat upp, den blir som ett staket för dom.

Om dom kommer i närheten av var jag gått, så vänder dom dirket.

Dom befinner sig alltså som i en inhängnad.



Dom zick-zackar sig fram systematiskt,

och har hittills alltid hittat alla föremålen.



        Att få "kampa" en stund med matte,

det är bästa belöningen när man kommit in med det man hittat.   



Att Ronja har en bra näsa, och gillar att använda den, det visste jag ju, 

men att Skorpan skulle ha en sådan talang, det är så häftigt.

Från början var det ett litet problem tyckte jag, att Skorpan spårade upp ALLT!!

Då menar jag precis ALLT!

Men så tränade vi in att allt hon hittar ska jag ha, och för det får man belöning, 

då har jag blivit lugnare när det gäller hennes förmåga att "svälja väldigt dumma saker".




Skelettdelar har vi fått många vid det här laget!

Skulle nog kunna bygga ihop en hel älg med det hon hittat och "lämnat in" till mig.

  



Några skelett hittades inte i dag, men tro't eller ej, jag plockade en påse kantareller.

Nyuppkomna, fina KANTARELLER!!

Heeelt galet om man ser till att det är november, med attans gott var det.


Joo, jag ser allt att det hänger "snålvatten" om Ronja!

Hm....



Hela helgen har varit en sån' där bra fixarhelg,

ni vet man får en massa småsaker gjort som hängt över en under längre tid.

Skönt när det är färdigt.


Det här är en sak som verkligen hängt över mig, och väntat på att få komma upp.

Det fina skåpet som jag fått i present av en bernervän,

som också är otroligt duktig på att måla.

Har helt enkelt inte funnit rätta platsen, för det här vill jag verkligen att alla ska se.

Men se där, nu sitter det på bästa platsen!!

Det är egentligen ett nyckelskåp, men jag har modifierat det en smula invändigt.

Kanske jag tar en bild med dörren öppen en dag, hehe.



Jag vet att man inte ska tänka så mycket framåt.

Jag vet att man ska ta vara på varje dag.

Jag vet, jag vet.....

Men ibland kommer det liksom över mig trots allt, trots att jag vet.


Älskade Ronja.....


Hemma hos oss, där trivs vi bland löven.




Kram

Susanne



ANNONS
Av Susanne - 7 november 2015 18:59


Skorpans Status!         

Nej, hon har inte visat några ansatser till varken det ena eller det andra.

Jag har min teori om vad som hände när hon i ren panik drog iväg härom dagen.

Det skulle ev kunna vara att något gjorde ont, och det kom som från en blixt från klar himmel.

Hon förstod ingenting, blev livrädd och stack iväg.

Jag vet att hästar och även andra djur kan få panik vid just plötslig smärta,

försöker helt enkelt springa från den.


Pga alla Skorpans "sjukdomar" har hon inte kunnat träna som hon brukar.

Det ena har liksom lett till det andra, hon har blivit stel i vissa muskler, och jaa, jag erkänner,

jag har inte varit jätteduktig på att massera henne, som jag brukar heller.


Har lärt känna en tjej som bl.a sysslar med IR-Terapi,

vilket är en ganska ny behandlingsform utöver den vanliga veterinärmedicinen.

Det är en metod som går ut på att starta kroppens egna läkningsprocesser.

IR-impulse acupunct therapy.

Både Skorpan och Ronja har provat denna behandlingsform tidigare,

och dom ser verkligen ut att tycka det är såå skönt.

För att ge ett exempel hur pass god effekt det faktiskt har,

kan jag nämna Ronja, när hon blev skadad för en tid sedan.



Hon kunde inte stödja på ett bakben, inte alls, och detta till synes helt utan anledning.

Uppsökte veterinär, som genast konstaterade att hennes korsband var av!!!

Operation var enda sättet att hjälpa henne.......men ännu en gång kände jag mig

inte riktigt "nöjd" med det svaret, utan ville konsultera min vän.

Jag anser att terapeuter och sjukgymnaster, oavset det är inom djurvård eller humanvård,

har mycket större kunskap att känna om något är fel.

Det konstaterades väldigt snabbt att något korsband inte alls var skadat, absolut inte,

däremot satt problemet i ryggen.

En gång var vi på behandling med IR-terapi, och Ronja blev som ny!!

Hon har aldrig haft några problem efter det.

Tänk om jag låtit dom operera!!!

Det vill jag inte ens tänka på.

Vill ni läsa mera om denna behandlingsform finns info här.


http://ingelasirterapi.se/category/vad-ar-ir-terapi

 


Skorpan fick behandling förra veckan, och hon är betydligt mjukare nu.

Har kunnat se att hon inte tagit ut steget ordentligt.

Framförallt har väl det visat sig vid simning, att hon inte sträckt ut ett bakben riktigt fullt.

Nu märker jag stor skillnad, och kommer få ytterligare behandling så det blir helt ok.


Kan nämna att jag väl aldrig trodde att mina hundar skulle

lägga sig ner och somna/snarka vid denna behandling. men det gör dom.


Efter behandlingen blir man väldigt törstig och kissnödig, 

så vad passar väl bättre än lite frisk och klart vatten från denna källa.


"Kom igen nu, fota klart så vi kan få vatten!!"

 


   Spännande historia!          



"Och hur har du tänkt vi ska komma åt vattnet då???"



Vänta bara....det finns så klart en skopa att dricka ur!


   

Två glada flickor som gärna hänger med på alla upptåg vi hittar på.   


        

"Att man ska behöva vänta o vänta hela tiden!"



  Så där då, då var vi iväg!

Klarade t o m regnet som hängde  i luften.  



Fikapaus på en stubbe, och åter väntan....på något gott!


  


"Men....RONJA!!!"

"Ska inte du vara med på bild....eller?"



"Nähe......då får du ta en bild på bara mig då!"

Upptäckte att Ronja faktiskt var med på bilden

trots allt....tittar fram till vänster vid  husvagnen, hahaha!!

Hon kan helt enketl inte låta bli!



Socker-Skorpan   



Törstig!



Tillbaka på stubben.....Alltid opp på samma plats, hur trångt det än är.




Så några ord ang Facebook!

Var länge helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle skaffa fb.

Varför skulle jag det?

Mina vänner har jag kontakt med IRL, tänkte jag.

Men, jag blev till slut övertalad att skaffa ett konto, tänkte att det kan väl inte skada.


 




Jag trodde väl aldrig att det skulle vara så roligt!

Jag har fått så många vänner, både i Sverige och andra länder.

Dom skulle jag aldrig haft kontakt med, om det inte vore för just fb.

Så jaa, jag har haft mycket glädje av det.

Men....



Det har krånglat en hel del också under åren.

Det har varit än den ena, än det andra, som jag dock fått hjälp med av fb-support.

Nu har det under en längre tid hänt konstiga saker igen, som att inlägg försvinner,

inlägg som inte jag skrivit läggs till, vänner läggs till och vänner plockas bort, t o m blockeras?? 

Vid kontakt med supporten har jag fått rådet att öppna ett helt nytt kont,

eftersom mitt nuvarande förmodligen är "hackat".

Har inte kommit dit ännu, för jag tänker att då försvinner ju verkligen allt?

Bilder och så....


Det som hänt nu är att ca en tredjedel av kontakter/vänner är borta,

och det mest märkliga är att just den tredjedelen

är människor som jag överhuvudtaget aldrig har någon kontakt med,

så dom lär ju inte ens märka av det.

Därför spelar det här ingen som helst roll för mig,

men jag har pratat med många andra som drabbats av precis samma sak,

och som det verkligen blivit "problem" för.




Kan väl kanske tycka att det egentligen inte är ett problem alls,

för det finns betydligt allvarligare saker att lägga energin på.

(Men OM det nu skulle vara någon som känner sig "bortplockad", är det bara att höra av sig) 

Det otäcka i allt det här, vet ni vad det är?

Att någon gör något på MIN sida, som jag själv inte kan kontrollera.



Kram

Susanne


ANNONS
Av Susanne - 5 november 2015 20:30


Skulle jag våga?

Känns ungefär som när man ramlat av en häst....det enda rätta är att hoppa upp i sadeln igen,

och låtsas som om ingenting hänt.

Och joodå, jag är fullt medveten om att mina känslor överförs till hundarna,

i det här fallet till Skorpan då.

Om jag känner mig osäker, ja då gör hon det också.

Så kom vi då fram till VATTEN!!

Dom älskar ju vatten, simma, bada!

Och Ronja var ju redan i vattnet och väntade på sin vän.


    


Klart jag vågade (säger jag kaxigt, vilket jag inte var)

Så klart rusade Skorpungen som en kanon rakt ner i vattnet och simmade.

"Simma simma simma, det är det bästa jag vet ,se!"

 

     

OM det som hände ev. skulle ske igen, så tror jag faktiskt jag ser det.

Kanske bara en millisekund innan det händer, men, jag ser det om jag är uppmärksam.


    

Det fanns inga som helst tecken på rädsla,

eller något annat konstigt heller för den delen.

Så skönt!


     

Kompisarna var med, Kicken och Chicco (hoppas stavningen blev rätt nu?)

Att hitta på roliga bilder är något jag älskar, hellre det än strikt stående hundar på rad,

så här är en liten idé.

"Blir det nån´fika i dag, eller???"

"Nu har vi suttit här jättelänge, juuu!!"



Den här platsen är rätt speciell faktiskt.

En liten sjö med sandstrand, grillplats och möbler, en liten stuga och ett dass.

Allt är gjort av någon med fantasi, eller/och gott om pengar.

Sjön är konstgjord, inte för så länge sedan.

Jag har också sett fina platser där en sjö skulle passa in perfekt,

men det var det där med att finansiera det hela som satte käppar i hjulen ja.

Fint är det i alla fall, och ja, har kollat att det är ok att jag går där med hundarna.




Ronja och Skorpan

    



 Hade packat med lite "grejer" i ryggsäcken, om vi ev skulle få lust till ett uppletande.

Och så klart hade alla lust med det!

Framförallt Ronja o Skorpan.

Det är så härligt att se deras glädje, man kan inte bli annat än glad. 


Bli inte förskräckta över bilderna nu.....hemskt dålig kvalitet pga mörker bland träden,

och så Skorpans framfart....som en galning!


"OK, matte, jag har hittat en grej....nu kommer jag....Tjohoooo!"

 


"Åååå HOPP!!"  

JÖSSES!!



Wroooom......och just i wrooom går det inte att få en stillsam bild! 

"Här är en grej till!!"

 


Chicco, med "sin " grej, överlycklig och väldigt stolt, med all rätt!

Så duktig, trots att han aldrig tidigare provat.

(Och med sina korta ben är det inte alltid så lätt att ta sig fram över stock o sten,

men inga problem, tycker Chicco)


  


Kicken, en tokglad golden-kille....GLAD GLAD GLAD...."Vad ska jag göra nu?"

"Hämta?" 

"Vadå hämta....måste bara springa några varv till först...snart tillbaka!"

 

   

Och sedan!!!

Nu blir det spännande!!

Det här är ett gravkapell från 1843.

Här inne ligger 5 människor begravda.

Frågar mig genast varför man gjorde så här?

Var det för att man hade pengar och kunde, som man ville visa andra sin status?



En gång var tionde år, öppnas gravkapellet upp, det städas ur,

och fräscha blommor läggs på varje grav/kista.

*tänker*......Vet inte om jag skulle våga vara med när den stora järndörren öppnas.....

Ser ni hållet i dörren?



Nu ser ni va?

Historien säger att det är ett skotthål!


*En man var på väg hem sent en natt, förmodligen från en blöt fest,

han tyckte sig se en vålnad utanför dörrarna på kapellet....och avfyrade ett skott!!*

Spännande med berättelser, man vet inte om det är sanning eller "hittepå"


Och jaa då, jag försökte mig på att kika in genom skotthålet!

Såg så klart inget annat än svart, men OM jag sett något på andra sidan,

då hade jag med all säkerhet dött!



Här satt säkert festfolket och höll varandra i handen.......

Nu finns bara två berner på varsin pelare/sten!!



Själklart sätter mitt huvud igång att fantisera, när jag kommer till gamla platser.

Jag vill veta mera, jag vill veta ALLT!

Men en sak i taget, har ju ett annat "projekt" på gång, där jag fått ett tips i dag,

som jag hoppas ska ta mig vidare, en bit i alla fall.


Det var ytterligare en sak som inträffade i dag, enbart roligt och spännande,

men jag kommer veta mera i morgon i just den frågan, kanske t o m allt.



Det var allt från oss.

Två FRISKA flickor och en hoppfull matte.


Kram

Susanne

Av Susanne - 3 november 2015 21:45


 Vad är det som händer?        

Är det inte meningen att jag ska ha hundar?

Det går inte en enda vecka utan att det händer något.

Förra veckan var det en blödande tass (som iofs inte var alls allvarligt)


För att "fly" undan med mig själv och hundarna,

åkte vi och simmade i dag.

DET gillar vi ju!

Men först kontaktade jag lasarettet och min underbara doktor,

eftersom gårdagens händelse innebar att jag i dag var "nere på botten",

när det gäller smärta.


Fortfarande lite blöta....kameran kom inte fram förrän på hemvägen i dag.



Jag vet inte om jag ska skriva om det?....gårdagens händelse....

Kanske (eller jag VET) att jag kommer få mindre trevliga åsikter,

och självklart många trevliga också.

Men återigen, det är ju för tusan min blogg, där jag skriver vad jag vill,

och dessutom är det ju mina hundar.


Finaste Ronja....utan dig vet jag inte hur gårdagen hade slutat, tror inte jag fixat det själv   

Hon är så klok, så lyhörd, så....ALLT, denna fantastiska hund,

som alltid finns där för mig, och alltid hjälper.


    

Skorpan Skorpan Skorpan.....du ger mig tusentals gråa hår, min underbara lilla Skorpunge.

Skulle inte byta bort dig för allt "smör i Småland"

Du är så speciell, betyder så oerhört mycket för mig,

det finns något inom dig som jag känner så väl.

Men.....du drabbas av ALLT, och faktiskt lite till, du skrämmer livet ur mig!

Jag vet att Skorpan är i perfekt kondition igen,

jag vet att hon inte hade kommit tillbaka så snabbt efter allt hon drabbats av,

om inte hennes allmäntillstånd  varit ua.  




"Skriv ner allt du matte, som en dagbok att gå tillbaka till"

"Även om det nu känns väldigt jobbigt"

 


Ok....I går hade vi besök av kompisar, bernrarna Linus o Ludde med matte.

Vi tog med matsäck för en skön hundpromenad i vår skog.

Hundarna var som vanligt glada och uppspelta, sprang och jagade varandra, precis som vanligt.

Vi hann inte många meter förrän man hörde en hund som skrek!!!

Åå NEEEJ!! Inte nu igen, tänkte jag.

VEM är det som skriker???

Så kommer en haltande hund fram mellan träden......gissa vem?

Mm....exakt, Skorpan!

Alltså, jag får SPATT! Jag kan inte tänka klart! Jag blir galen (av oro)


Kompisen klämde och kände, ingen reaktion, gick några steg.....klämde och kände igen,

ingen reaktion....hon gick lite till.....så var allt som bortblåst. 

Det här såg vi inget mera av under resten av promenaden, och inte senare heller.

Förmodligen trampade hon bara på något som gjorde ont, eller kanske trampade snett, 

oavsett vilket så blev det inga bekymmer av det senare.

SKÖÖÖNT!



Fortsatte promenaden, hade lite koll på Skorpans gång,

men även hon släpptes så småningom och alla var glada och nöjda.

    Satt oss i solen för att fika, medan hundarna fick varsitt ben.

#livetpåenpinne ni vet!


Helt plötsligt, helt utan förvarning, helt utan någon som helst synlig orsak/anledning,

började Skorpan gå från oss......

Jag såg direkt att något var såå fel.

HON VAR I PANIK!

Började ropa lite försiktigt.....ingen reaktion alls, hon såg på mig, men ändå inte.

Hon skulle fly.

Min enda chans var att följa henne, och försöka komma så nära så jag fick tag i henne.

Hon stack rätt in i skogen, alltså inte hemåt, så rädd så rädd.

Jag ropade/skrek, och nej, så "gullig" lät jag inte, ju längre bort från mig hon försvann,

dessto mera desperat lät jag med all säkerhet.

JAG VAR HELT DESPERAT, kan jag lova.

Såg värsta tänkbara scenariot framför mig......ni fattar nog vad jag menar.


SKRÄCKEN och PANIK!

Skorpan hörde mig inte ens, när hon några ggr vände sig om och såg på mig, såg hon inte mig.

Mina tårar bara rinner när jag skriver, det var fruktansvrt.


Gissa vad räddningen blev       

Just precis....RONJA!

Än en gång är hon "Räddaren i nöden"


Hon var med mig hela tiden och registrerade så klart vad som hände, men hon sprang aldrig mot Skorpan, inte förrän jag sa åt henne.

"SPRING OCH HÄMTA SKORPAN", skrek jag.

Terrängen var så eländig, men hon är ju den hon är, och tog sig snabbt fram mot Skorpan.

Jag såg att hon liksom drog till henne med tassen, buffade på henne,

och sprang sedan tillbaka till mig.

Skorpan följde INTE med.....

Skickade Ronja igen...."Kom igen, Ronja, HÄMTA SKORPAN, DU FIXAR DET!!"


Jag såg inte Skorpan längre....hörde bara hur det knakade när Ronja forserade "hygget".

Efter kom då jag.....springa är en omöjlighet för mig på plan mark, 

här gick det verkligen inte bland alla träd o grenar på marken, risigt o snårigt,

jag vet inte hur många gånger jag ramlade.....det gjorde så ont så ont, sprängde i ryggen..

..men det enda jag skulle lyckas med

det var att få tag i Skorpan, innan det var för sent.

"Släppte jag taget" och gav upp nu, du skulle det vara för sent,

och vad hade hänt då?


Inga ord hjälpte, hon hörde ingenting.......men så kom Ronja fram till henne igen,

jag såg dom på håll.....Ronja stod bara stilla, jag skrek SITT!!

("STANNA" var liksom uttjatat kändes det som)

DÅ STANNADE HON! 

Ronja stod kvar, Skorpan stod och tittade åt mitt håll, men såg fortfarande lika skräckslagen ut.

Så fort jag någonsin kunde (i mitt tillstånd och utan att skrämma henne ännu mera),

tog jag mig mot henne.

Åå, om jag bara kunde få tag i henne......hoppas hoppas....

Jag nästan kastade mig över henne, höll om henne......lugn lugn.....

(Även Ronja var hos oss.....älskade Ronja)



Mina tankar har snurrat som värsta karusellen,

det fanns verkligen ingenting som kunde skrämt henne så.

Det här var inte vanlig rädsla, nej långt därifrån, det här var chock, panik, skräck?

VARFÖR?


Skorpan är en tuffing, hon är ingen ängslig hund, bryr sig inte om det smäller bakom henne,

det här är så långt från henne man kan tänka sig.


Jag tänkte, "Hur sjutton ska jag någonsin våga släppa henne igen?"

Skorpan som är så lyhörd, jag har aldrig tänkt tanken att hon inte skulle komma när jag ropar på henne,

det finns liksom inte.

Hon kommer som ett skott, med sitt underbara leende,

alltid så glad, viftandes på sin stolta svans.


Hur som helst, jag var bara tvungen att göra något så att jag skulle våga släppa kopplet igen.

Som när man ramlat av en häst! Upp igen, inte fega....


Tänkte att just uppletande, det älskar dom ju, det måste väl ändå gå....eller?

"Riggade" med diverse saker, och så startade vi.

Linus o Ludde ville så klart också prova.

Under tiden som en hund sökte, satt dom andra kopplade vid varsitt träd.

Jag såg att Skorpan var tillbaka till sitt vanliga jag igen, inga tvivel alls.


Då var det hennes tur.....klart jag tänkte till precis när jag släppte henne.

Hon for iväg ut, hon letade snabbt upp en sak, och sprang allt vad hon orkade.....till MIG       


Har ju läst och hört om när hundar flyr/försvinner på promenader o så.

Alltid undrat hur det är möjligt, varför gör dom det, och varför går det inte att få kontakt med dom?

Att känslan måste vara hemsk, det hade jag fattat,

nu vet jag hur snabbt det kan gå, och känslan är FRUKTANSVÄRD!

Total maktlöshet.


Jag tänker självklart inte stanna vid detta, och bara låta det vara.

"Nu har det hänt, nu händer det nog inte igen" -tanken.

Nix, inte min grej riktigt.

Har varit i kontakt med en "kontakt" i dag,

och kommer fortsätta leta svar tills jag hittar det.



Migränen kommer som ett brev på posten,

min rygg känns som ett stort sår från mina tappra försök att ta mig framåt, mot Skorpan.

Men det börjar lugna sig! Har en superbra migränmedicin,

har fått 17 "underbara" (en sanning med modifikation) sprutor som ger mig lindring mot den värsta smärtan.

Jag överlever med andra ord   


Men jag vill aldrig aldrig uppleva det här igen,

Hemskt var det....



Ingen större idè att tala om för mig vad jag borde och inte borde gjort.

Likaså att ge mig diagnoser, det blir så fel....

Jag skrev ner det här, precis som när man skriver dagbok.


Nu måste jag torka tårarna och sova en stund.


Kram

Susanne

Av Susanne - 1 november 2015 21:55


             "Hade ingen som helst användning av dom här i dag!!"            

"Såg inte en endaste liten gnutta sol"

"Men jag var väldigt förberedd, hehe!"

 

"Ser ni inte vem jag är??"

"Det är ju JAG!! SKORPAN!"

  


      Tassen är helt ok på denna tös, efter gårdagens skada.

    Sicken tur, att det inte blev så stort, för en gångs skull.

(hon har ju en tendens till att slå på stort när hon råkar ut för något)



Och just i dag blev det inget spring utan kontroll, om ni förstår,

allt för att det inte skulle spricka upp igen.

Men det klarade sig alltså!!

(Hon har inte heller gjort några ansatser till att slicka på det....Duktig flicka)



Känner mig lite orolig över min lilla mamma,

och som vanligt när det gäller mig, så vill den inte riktigt försvinna, (oron)



Förra veckan startade det magsjuka på hennes boende, vilket ju kan få förödande konsekvenser,

om man är gammal och klen.

Trodde nog hon skulle klara sig ifrån det, men icke.

Sprang upp till henne en sväng i dag, maken, hundarna o jag,

för att kolla till henne.

Joorå, visst blev hon jätteglad och lyste upp, men.....hon var så trött.....så klart.



Vi tar en dag i taget.....det finns ju faktiskt saker som jag inte kan göra någonting åt alls,

hur mycket jag än vill.



Dety togs många bilder den där dagen,

när vi skulle få ihop alla fyra hundarna på samma bild, stillasittande MED solglasögon på.

Jag skrattar högt var gång jag ser dom, för o inte tala om alla bilder INNAN vi fick till det!

Så roligt!


Det finns också en tanke bakom dom här glasögonbilderna som togs häromdagen.

  



Bara några bilder till, från en gammal borgruin vi besökte.



Balansgång...tungan rätt i munnen, och matten står ofta med hjärtat i halsgropen.

Dessa höjder som hundarna älskar...




Nåja, bordet var ju inte så högt!



En lugn dag, som gett mig lite oro.


Kram

Susanne

Presentation


Ronja o Skorpan, två bernerflickor. Dom är bästa vänner, och den här bloggen handlar om dom.
Häng med oss på våra utflykter, vid havet, i skogen eller på stadens gator.
Eller kanske när vi tränar drag och viltspår :-)

OBS! Bilderna.

  Alla bilder är tagna av mig, (om inget annat anges) 

Det är inte ok att ta bilder, men om du skulle vilja ha någon, så fråga alltid först!

Tack   

/Susanne  

Facebook

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

LÄNKAR

Instagram

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Länkar

Sök i bloggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

RSS

Bloggportalen

Bloglovin

Follow on Bloglovin

Gästbok

Blogkeen

quilaoronja

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se