Direktlänk till inlägg 26 december 2015
Känner dom på sig hur man mår?
Ja, jag måste nog tro på det.
Det är inte så att det märks utanpå, men visst funderar jag en hel del,
på allt som hänt, på vad som kommer hända.
Ronja o Skorpan är som två pajasar, dom gör allt för att få mig skratta,
och lyckas otroligt bra.
Jag fick nästan kramp i magen av deras tokigheter i dag,
och när jag skrattar, då blir dom ännu mera triggade att fortsätta med sina "konster!
Underbara hundar!
Har tidigare berättat om "kossorna" som är på rymmen, och har varit så under flera år.
Dom verkar ju klara sig rätt bra, men inte tycker jag att det är ok inte.
Varför har man kossor om man inte vill ha dom?
Dom måste väl vara värda något, eller?
Vi såg massor av färska spår efter dom i dag,
hundarna sniffade som galna och försökte hitta dom....som tur var fick jag dom båda på andra tankar.
Spåra är bland det bästa dom vet, så jag ordnade varsitt godisspår till dom.
Kändes som det skulle bli för enkelt med uppletande på helt öppen mark.
Det är inget vi gjort så många ggr, men jag tycker dom fixade det bra.
Framförallt tyckte dom det var kul. (även jag)
"Vi vet att dom är här någonstans....dom där kossorna!"
Jättesvårt att ta sig framåt tillsammans,
när man inte har samma syn på åt vilket håll man ska.
"Nej häråt ska vi ju!"
Hoppar hit o dit nu känner jag,
men det beror väl på att det är precis så det är i mitt huvud nu.
Lite av en karusell i huvudet faktiskt....inte så jag mår dåligt,
nej då, bara såå mycket tankar.
Makens hälsa, det är väl det största ämnet för tankarna.
Han är fortfarande helt "däckad", och så klart man blir orolig.
Ett prov jag själv tagit för en tid sedan som inte var ok,
upptar också en del i huvudet.
Har tagit om det, och självklart trodde jag det bara var en tillfällighet
att det var alldeles för högt första gången.
Men skit också, alldeles för högt igen!
Kan säga att Googla, det är inget smart alls.
Och så var det då huset vi tittat på.
Gissa att mitt huvudkontor går varmt.
I allt tänkande, finns bara en sak som underlättar, liksom rensar och benar ut "tänket"
Och det är åter igen hundarna!
Som när Ronja springer iväg till en perfekt
sten hon sett.....sätter sig tillrätta och håller ut sin "lilla" tass till mig.
Kan man bli annat än glad och på det bästa humöret då?
Näe, så klart inte.
Ja jag säger då det, vad gjorde vi utan dom?
"Men hallå, om du skulle kunna höja opp kameran en aning,
så behöver jag ju inte ducka så mycket när jag springer, (för att komma med i bild) matte!!!"
Mixtrad bild!
6 veckor!
Det går fort har jag för mig?
Uj uj uj, då ska vi ju ut på ett riktigt äventyr.....
Det känns lite som skräckblandad fötjusning faktiskt,
men det kommer bli en fantastisk upplevelse, det är jag helt säker på.
Mer om det så småningom, nu ska vi bara bli helt friska här, finns inget annat.
Det blev allt väldigt hoppigt det här, men men,
så blir det väl när man inte har en plan för texten.
Kram
Susanne