Direktlänk till inlägg 3 januari 2016
När snöflingorna sakta dalar ner från himlen, det är helt vindstilla,
och solen bryter sig in mellan träden, då älskar även jag vintern.
Precis så var det i dag när vi gick till skogs, tjejerna och jag.
Minusgraderna var så pass många så det snabbt blev rimfrost i "skägget"!
Att lita på Ronja, det har jag inga som helst problem med,
hon är å andra sidan äldre och ännu så länge betydligt visare än sin kompis.
(Ganska snällt sagt faktiskt)
Så när jag av någon konstig anledning fick en känsla av att vi inte var ensamna i skogen,
ropade jag på Skorpan, så att hon befann sig nära mig om......
Och just då kom dom!!
Flera stycken på rad, studsandes fram några meter från oss.....RÅDJUREN.
Och NEJ, jag är absolut inte hundra procent säker på
att en Skorpunge skulle avstå en chans att leka med alla djur i skogen.
Kanske, men bara kanske.
Så jag var glad att jag fått den där känslan, och hade henne i "säkert förvar" hos mig.
Nu tyckte jag väl inte att hon gjorde någon ansats till att försöka springa från mig direkt,
men det blev oavsett en bra träning för henne.
Ronja däremot, hon befann sig väldigt när dom, och visst ryckte det till i henne.
Men hon är mattes hund hon, så hon vände blicken mot mig direkt,
fick svar i form av "Absolut inte, Ronja", så hon nöjde sig med att titta på dom,
när dom fortsatte in i skogen.
Den känslan man får vid dessa tillfällen, den gör mig så otroligt glad,
vilket jag självklart talade om för Ronja.
Skorpan hon tänkte nog, "Spring Ronja, SPRING!! Du är ju jättenära juuu!!"
Dom ville säkert väldigt gärna leka med två berner....eller inte.
Skorpan näsa började genast arbeta (vilket den iofs alltid gör)
men jag tog mig i kragen och vågade lita på henne,
vågade lita på att hon faktiskt BARA nosade,
vilket hon gjorde.
Gjorde ingen ansats till att dra iväg....Tack för det, Skorpunge!
Allt viltspårande under årens lopp har verkligen gjort stor skillnad.
Ronja var precis likadan som Skorpan när hon var yngre.
Full fart hela tiden, som tur är gör även åldern skillnad,
och till viss del har hon alltså lugnat ner sig en smula.
Snöiga och lagom trötta vände vi hemåt igen,
där en styck gigantisk KALKON väntade i ugnen.
Det händer inte ofta, men just i dag var det dax.
Och gissa vem som skulle äta kalkon hos morfar o mormor....
Jo, Leon, (med föräldrar) en liten kille som bara blir charmigare o charmigare för varje vecka.
Morfar o jag måste nog ta en kurs i hans språk tror jag...."goggeli-goggeli-gogg"!
Äta helt själv är busenkelt!
Det finns alltid hjälp på nära håll,
om man behöver "svabbas av" lite i ansiktet.
Här snålas det inte med varken kramar eller pussar,
inte från något håll faktiskt.
Behövs inga ord...
En skön dag, på många sätt.
"Och ni då flickor, ni är så fantastiska!"
"Så gulliga med alla små barn, finns alltid i närheten om man behöver er"
Älskar snö gör dom också, vill helst inte gå in o sova, inte ens på nätterna.
Men dom härstammar ju från "snölandet", så det ligger väl i generna.
Nu laddar vi om för morgondagens "Hitte-på",
som kommer avslutas med planeringsmöte hos vänner......
Ska bli så kul
Kram
Susanne