Direktlänk till inlägg 9 april 2016
Jag har väl inte riktigt kommit ifatt med allt ännu,
det tar sin tid helt klart.
Bland det mest besvärliga är att skriva, både med penna och att använda mus eller padda.
Små små rörelser med handen känns inte ok i axeln,
men jag tränar på, och sakta men säkert går det bättre o bättre.
Senaste inlägget slutade med en bild på två skitgrisar.......den här!
Tänkte berätta varför, och att det egentligen inte alls berodde på något annat än deras matte.
Har haft besvärligt att använda höger arm till att kasta bollar t.ex, även innan operationen,
det hände ganska ofta att dom hamnade på konstiga ställen, pga av att jag oftast fick använda vänster arm.
I den finns ingen som helst precision, absolut noll faktiskt!
Av den anledningen, införskaffade jag en boll som dels var flytande,
och dels hade en färg som verkligen syntes.
Skrikande cerise!
Den här skulle väl ändå inte hamna utom synhåll?
Jag skulle ju kunna se den på långt håll.....eller?
Men inte sjutton lyckades jag med det inte.
Bland dom första promenaderna jag gjorde själv med hundarna,
med den justerade axeln, så var som vanligt bollen med.
Slängde iväg den med vänstern.......och vips så var den som bortblåst!
Ingen av oss, varken hundarna eller jag, såg var den hamnade?
Heeelt otroligt!
Det mest troliga var väl ändå att den hamnat i den närliggande bäcken, kanske,
men hur mycket jag än letade fanns den inte.
Kanske sjönk den till botten?
Grämde mig som tusan över det här, ännu en boll bortkastad, så klantigt!
Nästan två veckor senare, gick vi åter på samma ställe.
Tänkte på den försvunna bollen, och på att både Ronja och Skorpan faktiskt är duktiga spårhundar.
Sa lite på skoj till dom båda;
"Ni som är så himla duktiga, hur svårt kan det va att hitta den där bollen egentligen?"
"Ta nu och koncentrera er ordentligt, och sök rätt på den, är ni snälla!!!"
Nog blev jag lite snopen, när dom båda stack i väg med hög fart,
rakt ner i diket/bäcken.
Kan det verkligen vara möjligt att dom förstod vad jag sa?
Jag pratade ju bara med dom.
Ner i det skitiga vattnet, in under det höga gräset......ibland såg jag dom knappt alls.....
Dom jobbade tillsammans, Ronja o Skorpan, precis som dom brukar göra.
Slet o drog, grävde djupt ner i vattnet.....
Det kan väl inte vara möjligt........eller....?
Jo men banne mig, dom hittade den!!!!
Oppe på kanten stod jag o skrek av glädje, hejade på dom båda......
Tjoohoooo, vad ni är duktiga!
Tror vi var lika glada alla tre...
Så stolta över allt beröm, och sååå skitiga!
Ja jösses......vattnet var inte det renaste....men vad gör man inte för att leta rätt på en bortkastad boll.
Dom är allt bra fantastiska, våra hundar!
Deras luktsinne är enormt, tror inte vi förstår vilken enastående nos dom har.
Att känna nästan exakt var i diket bollen låg,
under allt gräs och lera.
Jag är imponerad, helt klart.
Återigen blev det bad, förstås.
Nu finns det flera bollar som är bortkastade i skogen,
så min tanke är så klart att även dom ska hittas.
Kanske någon mera i alla fall....
Som svar på frågor om mitt problem med hjärtat,
så är det mycket kontroller o undersökningar som gäller.
Provar just nu en annan behandling, som jag hoppas kommer fungera ok,
så jag slipper gå igenom något större.
Men huvudsaken är ATT det ordnar till sig och jag kan få må helt bra igen,
vilket jag väl inte gör för tillfället.
Att ha problem med hjärtat är mer än lovligt oroligt, tycker jag.
Inte bara obehaget, utan även oron som medföljer.
Vi har ju bara ett hjärta.......
En liten uppdatering och en berättelse från oss.
Stor kram till er alla
Susanne