Direktlänk till inlägg 17 maj 2016
Ännu en hundig dag, men även en stund med den senaste familjemedlemmen.
Så här glad blir man när man märker att det är dags att ta plats i bilen!
Tur dom älskar bilen, eftersom dom båda alltid är med mig.
En stunds "terapihundar" stod på schemat.
Att kliva in på "våningen" där "damerna" sitter och halvsover i sina fåtöljer,
och se deras reaktion när Ronja o Skorpan träder in i lokalen, det är en härlig syn.
I dag blev dom så glada, kvicknade till liv allihop, ropade på hundarna,
och bad mig komma med dom för lite hundkel.
Ronja klev försiktigt opp i knät med frambenen på en av damerna, (som sitter i rullstol)
och jag blev helt stel!
Jösses, hur ska det här gå, hon krossar väl tanten, tänkte jag.
Men nej då, glädjen i ögonen på den gamla damen var helt obetalbar.
Hundar GÖR SKILLNAD, helt klart!
Efter stadspromenad återvände vi hem för lite daglig träning.
Vad sjutton tränar hon på egentligen, tänker kanske ni?
Tja, nu är vi inne på apportering.
Haken är att man inte får springa förrän man hör sitt namn,
och under tiden ska den andra sitta kvar, helt stilla, och bara vänta.
Dom har verkligen börjat få kläm på det nu.
Ronja har trott att allt som kastades var till henne, och bokstavligt talat stoppat Skorpungen.
Inte alls ok, så det här har förändrat scenariot helt.
Jag kastar, båda sitter och väntar på sitt namn, och så varvar vi.
Hundarna verkar gilla det, eller, dom gillar det mesta som har med träning att göra.
Man behöver ju inte göra det så himla krångligt alla gånger.
Skorpan med en av dom bästa "piparna"!
Det ekar riktigt ordentligt i öronen när hon sätter igång med ett energiskt tuggande,
för att få fram ljudet.
Lilla "Vesslan"!
Snabb som blixten.
ANFALL!!!
Ronja hämtar hon också, mer än gärna.
Det slog mig plötsligt.......den här underbara tjejen blir snart veteran!
Hur och när hände det, undrar jag?
Hon ska ju stanna här för alltid.
En sak är säker, jag ska njuta precis varje dag, så länge hon finns här hos oss.
Så kom han då och hälsade på igen.......tillsammans med sin pappa o mamma
Det här är "vår lilla William".
Här blir man också påmind om hur fort tiden går.
Det var ju inte länge sedan som han kom till världen,
och nu tittar han redan frågande på sin farmor....."Vad sjutton har du i ansiktet, farmor?"
En stor svart sak....VAD?
Det här leendet kan nog få vem som helst att smälta en smula.
Underbara lilla unge, älskad av såå många.
Livet är allt bra fantastiskt.
Nej nu hög tid för packning......Matsäck måste med, en av dom viktigaste detaljerna.
En liten resa i morgon, med fulladdad kamera och goa' vänner.
Kramar
Susanne