Såå mycket snö vi fick!

Är man en berner så älskar man just vintern,

och jag blir glad över att se dom busa i snön.

Härligt!!

Om man helt plötsligt drabbas av en sjukdom, tar det sin tid att förstå,

att acceptera, att lära sig leva med det nya i livet.

Är väl inte riktigt där ännu, tar en dag i taget o gör det bästa jag kan.

Det gör jag!

Till min hjälp med detta har jag dom bästa....Familjen så klart   

Maken, barnen och barnbarnen, vännerna,

och sist men inte minst, HUNDARNA!

Det kommer bli bra en dag, men det tar tid......Tid med smärtor, medicinering,

läkarbesök o provtagningar, men jag fixar det!

Kommer ut varje dag med dessa två flickor,

och det mår man bara bra av!

Är helt övertygad om att djuren känner av hur vi mår, 

precis som vi kan känna hur dom mår.

Dom är alltid där, vid min sida,

får mig alltid att skratta med sina tokiga upptåg.

Eller så lägger dom bara sitt huvud i mitt knä,

det räcker långt för mig.

Allt kunde varit så mycket värre, så jag är ändå glad.

Jag kan röra mig igen, klä mig osv.....Tacksam!

Några härliga vinterbilder blev det också dom snöiga dagarna, bäst att passa på,

för man vet aldrig när allt regnat bort.

Alltid någon som kollar mig......"Ramla inte nu matte!!"

Var rädda om er, tag vara på det/dom som betyder något i livet   

Kram

Susanne

Under många års tid har vi varje höst åkt till fjällen en vecka.

Hyrt mysiga stugor på olika platser. 

Upplevt allt det vackra som naturen erbjuder på hösten.

Efter att jag blev tvungen att "fixa" båda mina knän med proteser,

tänkte jag att det kommer nog bli tufft att fjällvandra,

men, med lite envishet, och lyckade operationer, har det gått så bra.

I år kunde väl ändå inget mera hända innan vår planerade resa.....eller?

Måste också säga att den här veckan betyder så himla mycket för oss.

Bara glädjen det ger att se hundarna njuta precis lika mycket som vi....fantastikt.

Hur som helst!

En tid innan avfärd, hade jag fått smärtor i en ljumske som inte ville ge med sig.

Tänkte väl först att jag sträckt mig, är väl inte den försiktigaste på dom dagliga skogspromenaderna.

Och nej, jag erkänner att jag inte ens reflekterat över att jag blivit liiite äldre.

Frågan var nu, skulle vi åka,

skulle jag klara av alla halvlånga vandringsleder vi planerat att gå opp på fjällen?

Ja vad tusan, det går.....

Vi fick en fantastisk vecka, underbart väder, allt var härligt....förutom ljumsken då.

Aj som tusan är väl en mild beskrivning, nätterna var värst, 

men lite smärtstillande så gick det.

Skrållan!

Efter att vi kommit hem var jag tvungen att få den där ljumsken kollad av läkare.
Som vanligt, höll jag på att säga, blev en del gissningar,

och allt slutade med sprutor i ljumsken, så nu skulle det nog bli bättre.

Hoppades vi!

Några dagar senare kom jag inte opp ur sängen på morgonen.

Benen gick inte att lyfta.

Kunde inte heller röra mina armar.

Såå otäckt!

Jag blev rädd.

VAD HÄNDER???
Hade fortfarande en tanke om att det säkert "går över", men det blev bara värre.

Då kom mitt "katastroftänk" fram. Jag var så ledsen, och smärtan var verkligen outhärdlig.

Var tvungen att få hjälp med precis allt, t o m toalettbesöken.

Nya läkarbesök, och massor av prover!

Ingen behandling kunde sättas in förrän svaren kommit tillbaka från labb.

Efter en "resa" i gondol till toppen av fjället!

Hade jag verkligen inte kännt något annat konstigt i kroppen,

sjukdomskänsla, trötthet, huvudvärk, feber?

Frågorna o undersökningarna var många, men NU måste jag få ett svar.

Hundarnas betydelse under denna tid av ovisshet var tröstande.
Dom kände så klart att jag inte var ok, var alltid vid min sida,

ett huvud eller en tass i knät.

Betyder så mycket när man är rädd.....

Måste också nämna min fina familj, som alltid finns där o tröstar,

och så klart mina kära omtänksamma vänner.

Utan er alla vore jag ingen.

Jag har nu fått svar, påbörjat en långvarig och mindre rolig behandling.

Men jag ger inte opp, inte alls, jag SKA komma ur det här också.

Skulle vilja säga ett litet "JÄKLA SKIT", vilket så klart inte hjälper alls.

En dag i taget mot målet, sakta men säkert ska jag bli frisk igen......men jag får inte ha så bråttom.

Det är svårt!

Finaste tjejerna, Tjorven och Skrållan!  

Har inte skrivit på jättelänge här, men kände att jag ville skriva ner lite, precis nu!

Och så kommer dom där orden som vi  alla säger alltid.....

Tag vara på varje dag, var rädda om er och varandra,

man vet aldrig vad som kan hända i morgon.

Kram från mig

Susanne