Att försöka skriva några rader utan att åter nämna Tjorven,

det går ju inte.

Att försöka skriva något glatt o roligt, ja där är jag inte ännu.

Men ni alla som älskar hundar vet hur det känns när hjärtat brister,

och ni vet också att med tiden kan man börja minnas

alla dom fina stunderna man haft tillsammans.

Det tar bara lite tid...

Jag vet att hon alltid är med mig,

känner hennes nos mot min hand när vi ute i skogen.

Allt det där som var HON, som bara hon gjorde,

det blir jag påmind om varje dag.

Skrållan då, hur mår hon egentligen?

Kan se att hon är lite vilsen ibland.....hon sov alltid tätt tillsammans med sin mamma.

Mamma Tjorven var hennes allt, lärde henne allt man bör veta som en berner.

Jag blir så ledsen när jag ser Skrållan sitta vid grinden o vänta, lyssna....kommer hon?

Jag vet att det inte är lätt att hitta en en "ny" hund,

det är så många som vill samma sak som vi.

Men eftersom vi alltid haft minst två berner tillsammans,

skulle vi så gärna vilja hitta en kompis till Skrållan,

och en familjemedlem till oss.

Det kommer så klart inte gå fort, så jag bara måste börja leta redan nu.

Dom där små underbara björnarna växer inte på träd precis....

OM någon skulle ha ett tips, så får ni väldigt gärna höra av er.

Jul o födelsedag passerade i ett nafs, jag har legat sjuk sedan dagen före julafton,

så något firande med barn o barnbarn blev det inte tal om, tyvärr.

Då tyckte jag allt lite synd om mig själv....

Det blev Skrållan o jag här hemma, medan familjen fick klara sig utan oss.

Det där får vi ta igen en annan dag, så klart.

Men ibland känns det som att nu kan det väl inte bli mera elände.....

Vår lilla gård!

Innan all den fina snön försvann.

Utsikt över Bråviken!

Kolmården.

I morgon är sista dagen av 2022, och min högsta önskan inför 2023,

den kan ni nog gissa!

Inga mera sjukdomar, jag skulle önska mig lite tur i livet,

inte enbart bakslag, tack. 

Och sist, men absolut inte minst,

att vi får utöka familjen med en medlem till.

Med önskan om att ni alla får ett Gott Nytt År 

2023

Kram

Susanne

Jag kan inte sluta gråta.

Kan inte heller förstå det som hänt.

Vår älskade, fina, underbara Tjorven finns inte längre med oss.

Det har gått en vecka sedan den där dagen,

men jag har inte kunnat skriva om det.

Allt gick så fort, det var så oväntat........

Om man ser bilden ovan, som är tagen två veckor innan hon somnade in,

finns inga tecken på att hon mådde dåligt alls.
Det enda som fanns, det var en olustig magkänsla hos mig,

som jag hela tiden försökte slå bort.

Kunde se att hon vid något tillfälle hade lite besvärligt att resa sig från halt golv, 

men det hände bara någon gång.

Eftersom vi fått så mycket snö, och tjejerna älskade att busa,

tänkte jag väl att hon sträckt sig....eller?

Hur som helst, jag bokade tid för en koll, min oro gav ju inte med sig.

Man fick fram en liten reaktion på smärta i ett knä, inte mera.

Det var fredag, så vi kom överens om att ge henne smärtstillande över helgen,

och återkomma vid behov.

Så förändrades allt!

Tjorven kom inte opp själv, kunde inte gå utan hjälp....ÅÅH så ont hon hade.

Till djursjukhuset igen, blodprover visade en skyhög sänka,

så vidare till rtg.

 Där fick vi svaret!

Skelettet var som pulveriserat.....denna vidriga "parasit" vid namn CANCER

åt bokstavligen opp hennes ben i kroppen.

Osteosarkom!

Skelettcancer är ett mycket smärtsamt tillstånd.

Oftast finns redan metastaser i kroppen.

Tjorven drabbades av den mest aggressiva varianten,

som på mindre än två veckor hinner förstöra allt.

Det fanns inget vi kunde göra, annat än hjälpa henne att få slippa från smärtan.

Tjorven somnade lugnt o fridfullt i mitt knä, hennes ögon släppte inte mina,

och svansen vajade ända till slutet.

Att skriva ner det här är så tufft, hur mycket tårar finns det?

Jag/vi går sönder......det gör så ont.

Nu är dom samlade igen, våra älskade tre "musketörer",

Ronja, Skorpan och Tjorven.

Tjorven, Skorpan, Ronja   

Skrållan var med o sa adjö av sin fina mamma,

men så klart är hon nu lite förvirrad.

Sitter o väntar vid grinden......så svårt att se henne så här.

Just nu vet jag inte hur jag ska komma vidare,

så mycket tragiskt har hänt, och det verkar inte som det vill ta slut.

Min önskan är nu att Skrållan kommer må bra igen, för första gången ensamhund,

trots saknaden av mamma Tjorven.

Vi känner oss helt förvirrade, går liksom inte att ta in....

Var rädda om varandra.

Kram

Susanne