Direktlänk till inlägg 8 maj 2014
Tänk, att det alltid är så här?
När jag arbeta inom akutsjukvården,
så kan man nästan säga att det var mera en regel än ett undantag,
att om en avled, så följde straxt två till efter?
Inte bara inom akutsjukvården förresten, det gällde inom alla vårdområden.
Konstigt?!
Gäller samma sak inom djurvärlden tro?
I går fick jag ett mycket tråkigt besked, och i dag följde TVÅ till.
Så fruktansvärt.......Mina tankar är hos dessa djurägare, som misst sin älskade vän.
Det går nästan inte en dag, utan att jag tänker på vår Quila, och när det blir som nu,
då kommer minnena tillbaka så starkt igen.
Smärtan.....känslan av att gå sönder.
Men, samtidigt glädjs jag åt varje dag tillsammans med Ronja och Skorpan.
I dag höll jag och sonen på att sätta hjärtat i halsgropen pga den här "tokan"!
Vi åkte till ett fält, fyllt av blommande maskrosor, och busade tillsammans.
Sonen är ju den allra "bästaste" buskompisen på två ben,
och dessutom bäst på att kasta pinnar!
Vädret var helt ok, och inte alls så blött i marken som man trott, efter gårdagens regnande.
Dom hade verkligen jättekul!!
Skorpans ögon lyste av bus, vilket dom iofs ofta gör.
Det spelade igen roll hur många bra pinnar som kastades....den här,
den var den klart bästa av dom alla!
Så klart, ska då båda ha samma pinne samtidigt.
Ibland undrar jag hur smarta dom egentligen är?
Kan dom räkna ut vissa saker?
Som när Skorpan låtsas att hon inte är intresserad av något som Ronja har...
...går och nosar lite förstrött.......för att sedan smyga runt och sno åt sig den åtråvärda pinnen,
när Ronja verkar ha tappat intresset.
Hur som helst, så är det himla kul att studera dom båda i leken.
Man lär sig så otroligt mycket om dom.
Vid ett tillfälle, när jag ropade på Skorpan, och hon var så "inne" i sitt spårande,
då stack Ronja direkt dit, och puttade till henne ordentligt i sidan....som att hon sa;
"Hör du inte, kom hit nu!!!"
Då kom hon direkt!
Men det var sedan det hände.......
Otäckt som sjutton.
När det gäller Skorpan är man alltid redo....hon får upp ett spår på en lite sekund.
TJOFF.....så är hon iväg!!!
Då.......då är det för sent.......
Det studsade upp en hare precis vid nosen på henne, det var den hon känt hela tiden.......
Att ropa, det är ingen idé, hon är blockerad helt enkelt.
(Men klart man ropar ändå......)
Snart var hon utom synhåll, och åt det hållet som hon sprang, där ligger motorvägen!!!
Åh, vad arg jag var, och rädd, och...jaa, ALLT!!
Sonen sprang efter......man bara väntade på en smäll......
Men inte sprang Skorpungen ut på någon väg inte, nej då.
"Jag är väl inte dum heller!!"
"Skulle bara hälsa på haren lite juuu...."
Att skälla på henne, det gjorde jag ju inte,
och det behövdes inte heller....det fixade Ronja så bra så, utan vår hjälp.
Oj, vad hon skämdes.......
Och gissa att vi var lättade!
Rädslan kommer liksom efteråt, när man inser allt som kunde ha hänt.
Fyy, så hemskt.
"The Police" = Det är Ronja det,
och jag är faktiskt tacksam över hennes förmåga att hjälpa mig med den lilla "skitungen".
Vi minns att Ronja, och även Quila, och jaa, alla tidigare hundar i mitt liv,
har gjort precis samma sak som Skorpan gjorde i dag.
Men det är en gång.......sedan aldrig mera.
Är övertygad om att lilla damen lärde sig något i dag, kanske inte av mig, men av Ronja.
Nu har det blivit natt igen,
och det är den värsta tiden.....för att....nej, jag ska inte gå in på det här
Kramar och tack för alla rara ord,
både här och på andra ställen....dom gör mig så glad.
Susanne