Vet inte riktigt vad det beror på, men jag hoppas att det enbart är ett genuint intresse.

Jag pratar om veterinärerna på den klinik vi för tillfället har kontakt med.           

Det vore rent av förskräckligt om anledningen var mitt envisa tjat,

och alla tidigare missar som gjorts.

Jag vet inte om vi någon endaste gång fått rätt diagnos från början?

Senast gällde det Ronja.

Hon blev helt plötsligt blockhallt,

kunde absolut inte stödja på ett bakben.

Veterinären hade nog diagnosen klar långt innan han ens sett Ronja.

Och visst, symtomen stämde jättebra med en korsbandsskada, men man kan inte ta något för givet.

Ingen regel utan undantag.

Ronja skulle behandlas med diverse mediciner, för att sedan helt enkelt operera skadan,

och till sist genomlida den hemskt långa och besvärliga konvalescensen. 

  Näe, tänkte jag....det kan inte vara möjligt!

Ni vet den berömda magkänslan.

Tog kontakt med en mycket duktig IR terapeut, som genast kunde avstyra korsbandsskada.

Felet satt i ryggen.

En liten sträckning helt enkelt.

Och det är jag inte alls förvånad över, när man ser hur Ronja hoppar o skuttar mest hela tiden.

Tänk va, vilken jäkla tur att jag var envis!!! 

Detsamma gäller alltså nu, med Skorpan.

Första diagnoden, kennelhosta, ställde jag mig mycket frågande till,

eftersom ingen annan på draglägret haft några som helst symtom.

Och visst, tror säkert att det kan komma snabbt, men 30 sekunder???

Det känns inte rimligt.

Det här är över tre veckor sedan och vi har fortfarande ingen diagnos.

Vi vet att det INTE var kennelhosta, men sedan är det stopp.

Jag har mailat mina funderingar och tankar till veterinärkliniken,

bara för att få allt sagt.

(utan att bli avbruten, eller känna att den i andra änden av tfn är stressad och har ont om tid.)

I dag fick jag ett samtal från kliniken...dom hade haft konferenser om Skorpan,

med all personal samlad!!!

Alla är inblandade, och nu undrade dom om vi ville komma i morgon.

Dom sa; "Vi håller med dig, så här kan hon inte ha det längre.....!"

Eftersom vi inte gillar att sitta hemma och uggla,

tog vi med oss en kompis i dag....ut på äventyr.

   Jag visste att hon skulle gilla att se det här, en gammal gård, som ser så fin ut,

men står helt öde.

Hundarna och jag har varit här flera gånger tidigare, 

strosat omkring och försökt känna historien.

Anno 1903!

Helt byggt i grönt!

Såå vackert med dessa slaggprodukter, som nästan ser ut som glas, glimmar så fint i solen.

Billigt byggmaterial....slagg efter järnmalmshantering.

Ansågs vara skräp och slängdes helt enkelt.

Och hur halkade jag in på den här redogörelsen nu då?

Hur eller hur....vackert är det!

Det är det här också...vackert menar jag!

Ronja   

Jag är lite spänd inför morgondagen, en ny röntgen kommer säkerligen att tas, 

för att se OM det skett någon förändring.

Dom har verkligen ingen som helst aning om VAD Skorpan "lider" av....

Så klart har jag googlat som en tok i ämnet, så klart har jag flera tankar, 

en del besvärligare än andra.

Det händer att jag får dom mest hemska tankarna i mitt huvud,

och jag gillar det INTE!

"Hej kompis!"

VARFÖR???

Tänk OM?

Men jag vet att hon är stark, trots allt som hänt under hennes korta levnad.

Bara jag får veta vad anledningen är....

Väldigt mycket kammande har det blivit dom här dagarna,

och som tur är, är det bland det bästa hundarna vet, att bli ompysslade.

Måste säga att det får även mig att må bra....så avkopplande.

Finner inga ord för vad jag känner för våra hundar.

Kram

Susanne

 

Eva H

19 augusti 2015 09:01

Hoppas ni får skorpor till fikat på Skorp-konferensen!
Skämt åsido, jag hoppas sannerligen att ni ska kunna få veta bättre! Oavsett vad det är tar ju ovissheten allra, allra värst.
(Får du slut på kambara hundar att sysselsätta dig med så bara hojta! Kan köpa biljett åt en här om ni möter ;) )
Ladugården är helt underbart vacker!

http://fyrfotingar.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att försöka skriva några rader utan att åter nämna Tjorven, det går ju inte. Att försöka skriva något glatt o roligt, ja där är jag inte ännu.   Men ni alla som älskar hundar vet hur det känns när hjärtat brister, och ni vet också att m...

Jag kan inte sluta gråta. Kan inte heller förstå det som hänt.   Vår älskade, fina, underbara Tjorven finns inte längre med oss.     Det har gått en vecka sedan den där dagen, men jag har inte kunnat skriva om det. Allt gick så f...

  Såå mycket snö vi fick! Är man en berner så älskar man just vintern, och jag blir glad över att se dom busa i snön. Härligt!!   Om man helt plötsligt drabbas av en sjukdom, tar det sin tid att förstå, att acceptera, att lära sig...

  Under många års tid har vi varje höst åkt till fjällen en vecka. Hyrt mysiga stugor på olika platser.  Upplevt allt det vackra som naturen erbjuder på hösten.   Efter att jag blev tvungen att "fixa" båda mina knän med proteser, tänkte ...

  Hur tar man bäst vara på en dag som denna? Jo, i min värld är en heldagsutflykt till en vacker plats det allra bästa. Som här t.ex, och med hundarna så klart!       Vackert!           Tjorven har varit här tidigre, och s...