Jäklar, vad de blåser!!!

Jag erkänner direkt, det här är det värsta jag vet!

Man hör ingenting, man ser ingenting, snön driver igen mina fotsteg på nolltid.

USCH   

Men, då är det ju som så, att har man hund, så går man ut, i ALLA väder.

Och när man sedan återvänder hem igen, svettig och full av snö,

då känns det faktiskt väldigt bra, trots allt.  

Mitt mål var att vi skulle "leka vårdhund" och hälsa på min mamma i dag,

men där satte vädret stopp.

Att ge sig ut på våra helt igenblåsta vägar, det gör man inte, om man inte absolut måste.

(Och då ska man räkna med, att man kanske måste ta hjälp av någon snäll bonde med traktor.)

Framåt kvällen, när vi skulle fira dotterns födelsedag, då mojnade vinden för ett par timmar,

så vi kunde ta oss in till stan, ganska obehindrat.

Men nu har den återvänt, med full kraft igen.

Man tror nästan att hustaket ska flyga av.

Hundarna ligger mer än gärna ute, och ligger dom helt stilla ör bara några minuter,

då hittar man dom inte, haha.

"Hallåååå, var är niiii!!!"

Och sitter man stilla och väntar på att en liten skogsmus ska våga sig fram under snön,

då hinner man bli vädigt snöig.

                             

    

"Där!!"

  "Jag är säker på att jag hörde den är!"          

(Jakten slutade med 1 - 0, till skogsmusen!) 

Pulsade in i skogen, där är inte vindstyrkan så förskräcklig.

(så hoppas man att det inte faller en tall i huvudet) 

 

 I morse hade jag ett samtal med veterinären, som vi var hos med Skorpan,

när hon förra veckan gjort sig illa i tassen.

Jag ifråga satte om det verkligen var nödvändigt att hon forsatte med smärtstillande?

Har kännt o klämt igenom hela hennes ben/tassar,

utan någon som helst reaktion, som skulle tyda på smärta.

Och man vill ju inte stoppa i henne läkemedel om det inte behövs,

Vi diskutterade fram och tillbaka, och kom gemensamt fram till att vi slutar med medicinen,

och släpper henne lös en stund i dag.

Så ser vi, helt enkelt.

Skulle det vara så, att hon verkar ha ont i morgon igen, ja, då får vi börja om igen.

Gissa att "någon" blev glad   

"JAG ÄR FRIIII!!!"

Mjuk härlig pudersnö, och en hel-galen Skorpunge! 

Det är underbart att se.

 Och jag tror även att Ronja tyckte det var skoj,

att den lilla "skitungen" släpptes lös igen. 

 

 "Åh, vad jobbigt, att sitta stilla några sekunder!"

Skorpan undersöker allt!

Alla spår hon kan få tag i.

Doppar ner nosen i varenda litet rådjursspår, för att sedan lokalisera var dom håller hus.

För dom är alldeles i närheten. 

WROOOOM!

 

 Snön piskade ordentligt i ansiktet,

vilket inte bekommer hundarna nämnvärt.

 "Brummeli-Brum vem lufsar där.... ♪ ♪♫"

"Det var skönt det där", tyckte Skorpan, att få rasa av sig en stund!

Att vara stilla är inte hennes grej riktigt.   

Och Ronja, hon var nöjd med att få leka lite med sin kompis.

 

 Du och jag, vi två!

    

 

 Näe....hemskt ledsen,

men jag orkar nog inte hålla ögonen öppna längre.....

 Nu håller jag tummarna för att, dels inga bakslag hos Skorpan,

och dels för att detta oväder lugnar ner sig till i morgon, för då startar vår nya kurs.

LYNADSKURS!

Ja, jag är inte mera än männisa, och kan väl ändra mig   

Har ALLTID sagt, att lydnad, det är inte "min grej"......

Och i morrn börjar alltså den kursen, hahaha

Ska bli så skoj!

Kram

Susanne

1981!

Då föddes vårt första barn!!

I morgon är det 33 år sedan?

VA?   Hur är det möjligt?

          Minns det så väl, men sådana saker etsar sig väl fast ordentligt, och det är jag glad för.

Just nu känner jag mig så glad.

Oftast är det väl någon liten detalj i livet,

som man skulle önska var annorlunda, men, näe, jag är GLAD helt enkelt!         

(Jo, jag ljuger väl lite då....men det handlar om saker som ingen någonsin kan ändra på,

så det får jag acceptera)

En riktigt, riktigt skön känsla.

Jag har tagit tag i saker som varit jobbiga, försökt hitta lösningar,

och även om inte precis allt har löst sig ännu, så har jag tagit tag i det, och jag tror på en "Happy Ending"

"Jaha, då blev det posering vid ett gammalt hus i dag!"

Vi for in till stan' på fm, saker som skulle ordnas inför morgondagen.

Tog därefter en promenad med hundarna, och den innefattade även träning.

Att änderna runt "strömmen" är tama, jaa, det vet man ju,

men att dom skulle ligga kvar på sina platser,

när en "liten berner" traskar förbi, det trodde jag inte?

Å andra sidan, är det väl det här som kallas ömsesidig respekt.

Vi stör inte dig, om du inte stör oss   

"Jag vet, jag vet, jag ska inte jaga dom, husse"

"Bara titta lite"

"OK?"

Skorpan blev nog lite konfunderad i dag,

då hon upptäckte att det inte alltid hjälper att bara vara söt.

Man bara måste höra vad man blir tillsagd, och i dag var inte matte att leka med.

(Joo, vi lekte också, förstås, men först var det lite allvar)

Vet man vad man vill ha, då måste man ta tag i det, vilket inte alltid känns enkelt.

Men jag tror att jag fick ny kraft och energi, efter helgens hundkurs.

En stor spark i baken, det gjorde susen.

OCH, det känns skitroligt!!!

En bild på en av våra två underbara hundar,

Ronja

  

Och den andra........Skorpan,

som jag insåg hade blivit stora damen i dag?

  

En mycket rolig, lyckad, givande helg har vi haft,

och jag hoppas ni haft detsamma.

"Barnkalas" blir det alltså i morgon, hahaha

(För hon är ju för alltid vårt barn, även om hon nu blir 33)

Kram till er alla

Susanne

"Vad säger din hund?"

Jaa, det har man ju undrat många, många gånger.

Att få möjlighet att gå en kurs,

med en "ledare" som har massor av intresse och kunskap i ämnet, det är underbart.

Att hon dessutom delar med sig till oss vetgiriga, är ännu roligare.

Så mycket som man inte vet, trots att man trodde det.

Min tanke var nog att Skorpan skulle vara med på kursen, men eftersom hon skadade sig,

så fick hon bara titta på, och Ronja fick i stället vara med.

                                

Det här med hundars språk, joo, jag skrev det i går, och gör det igen....

Det är så oerhört kul!!

Ju mera man lär sig, dessto mera vill man lära sig i ämnet.

Där blir man nog aldrig riktigt fullärd.

Alla är ju olika individer.

Jag har haft hundar sedan 1970, och det är ju ganska många år,

men känner mig väldigt "novis" i ämnet.

En otäck händelse, i mitten av 90-talet, har satt enormt stora spår i mitt huvud.

Mitt mellan-namn är "ORO", efter den insidenten.

Har jobbat mycket med mig själv i jobbiga situationer, och visst är det betydligt bättre.

Men ibland slår oron till, med full kraft, vilket jag då för över på hundarna, förstås.

Den här kursen, "Vad säger din hund" handlar just om att lära sig, hur min

och andras hundar gör/reagerar i olika situationer.

Vi satt i gruppen, och pratade om våra hundar, om hur vi trodde dom var.

Min tanke om Ronja, det är först o främst att hon är väldigt snäll.

Det skulle jag kunna förstöra med mig själv.

Genom att överföra min känsla till henne. Det går inte att ha det så!!!

Hon har också en "olat" eller vad jag ska kalla det.

När vi träffar hundar som hon känner, då ska hon alltid "läxa upp" dom, innan leken vidtar.

Det gör hon genom att låta väldigt mycket, och helt enkelt säga till alla andra,

att här är jag, och jag bestämmer!

Jag gillar inte alls det här,

och kommer efter idag inte heller låta henne göra det.

Två hundar i taget utförde "möten",

medan vi andra stod och iaktog deras beteende.

Mycket givande!

Jag tror alla fick en slags "AHA-upplevelse", och en väldigt nyttig sådan.

Det är ju inte bara ämnet i sig som gör det här så givande,

utan även den som håller i kursen.

Att känna en ledares kunskaper,

det skapar trygghet och gör också att man verkligen lyssnar,

och tar till sig det som sägs.

Viktigt!

Ni har säkert listat ut att jag har haft en toppen dag!!!

Skorpan fick strosa runt på tomten i dag.

När jag kände igenom hennes ben och tassar,

visade hon ingen som helst smärta.

Gissa att jag blev glad!

Och, jag lovar, jag kommer ICKE låta henne göra något förhastat,

som skulle kunna orsaka att skadan "slogs upp" igen.

"Snö är gott när man blir törstig!"

"Munnen full....och svälj"

Här är två påsar, som inhandlades i dag.....

Ronja och Skorpan tycker dom har ett mycket intressant innehåll.

Oxlever och oxlunga!

Det är grejer det!

OJ!

Helt plötsligt ser jag att skillnaden i storlek krympt....

Var tog den lilla valpen vägen?

Nu så, nu ska det tränas på läxan vi fått i dag.

Skulle vilja ha någon att träna med dock.

Att träna möten med Skorpan och Ronja ger ju inte rätt effekt, precis   

Ha det gott därute.

Kram

Susanne

Joorååå!!

Mycket, mycket bättre!

Det är hon i dag, den lilla Skorpungen.

Och gissa att jag är otroligt lättad över det.

Men hon måste ju ha slagit i riktigt ordentligt,

för att få så himla ont som hon hade.

              Dessutom, som veterinären sa, så var hon säkerligen "skitskraj"               

 Hon hade ingen aning om vad smärta var innan.

"She is back"!!

  

I går, när jag skulle betala i kassan, efter att ha varit och handlat,

hände en ganska "läskig" sak.

När man betalar med femhundralappar,

lyser dom ju alltid sedeln, så även i går.

Då säger kassörskan, - "Nej, den här sedeln är föfalskad, så den får du inte handla med!!"

?????

VA?

Nähe....vad gör jag då, sa jag?

Du måste gå till banken!!

Sagt och gjort, i dag stod jag i kö på banken....läääänge.

ALLA var där i dag?

Det blev, så klart, dagens happening!

Alla skulle kontrollera min "falska" femhundralapp.

Gissa vad!?

Den var inte falsk!!

Så allt detta besvär, pga en okunnig personal.

Dessutom, om butiken misstänker falska sedlar,

ska dom ta kontakt med polis, vilket dom inte gjorde.

Hade faktiskt mycket viktigare saker för mig i dag,

än att stå i kö på den enda banken i stan, som handhar pengar!!!

  

Ingen sol i dag, men det stoppade mig inte från att ta några bilder,

och dom kommer här   

 Snö är gott!

I kväll blev vi bjudna på mat hos kära "gamla" vänner.

Det kändes som hundra år sedan vi sågs,

men så träffas man, och allt tar vid där det slutade senast.

Det känns så skönt och enkelt med sådana vänner.

Dom sparar vi på lääänge   

Tjejerna var med, och det är också enkelt.

Hej-hej, säger dom, och går sedan o lägger sig,

tills vi åker hem igen.

(Joo, dom fick gå ut, så klart)

 Nu måste vi hoppa i säng, det blir en lång dag i morgon.

Vi ska på kurs!

"Vad säger hunden"

Det är något som jag tycker är väldigt intressant,

att lära sig mer om att "läsa" hundar.

Känns riktigt spännande och roligt.

  

Inte mycket tid alls har ägnats åt datorn,

och jag har inte heller lämnat så mycket spår (kommentarer) efter mig,

när jag läst mina vänners inlägg/bloggar.

Jag hoppas ni har överseende med det, tiden har liksom inte räckt till.   

Kram

Susanne

Lugn!

Ett bedrägligt lugn har vi haft i dag.

Skorpan var nog fortfarande lite chockad efter gårdagens alla otäcka händelser.

Smärtlindringen hon får hjälper bra,

och under eftermiddagen har hon inte haltat mycket alls.   

Gårdagen var skitjobbig.

Att höra Skorpan skrika i högan sky, det fick mina tankar att snurra iväg.

Tänkte på nätterna med Quila.....som hon skrek.

Det startade nästan alltid runt samma tid?

Man gick o lade sig, och hoppades att "i natt händer det nog inte" Men det gjorde det.

Varje, varje natt, vankade hon runt, med huvudet nere i golvet, och krökt rygg.

Jag mår illa bara av att tänka på det nu.

Den fruktansvärda maktlösheten. Att inte kunna hjälpa, eller förklara.

Hon finns med oss i våra     

   

I går, när Skorpan skrek, och hade det så besvärligt, då såg man oron i Ronjas ögon.

När Skorpan skrek, var Ronja genast där bredvid, och puttade och slickade på henne.

Jag undrar om hon minns, tiden när Quila var så dålig.

Det vore ju hemskt i så fall.

Hon är en väldigt omtänksam och rar hund, Ronja 

Usch ja, nu hamnade jag där igen, hos vår Quila.

Man får göra det bästa av situationen, den här tiden.

Det finns ju massor av saker man kan roa sig med inomhus också.

Så Skorpan, hon får hjärnan tränad i alla fall.

     

Men oj, vilka glada miner det var här då     

     

Det är ingen tvekan alls!!!
Dom är inte på toppenhumör här, inte!!!

"Men hallå....Skorpan!!!"

"Överdriver du inte lite nu??"

"SUCK"

Om vi skulle få något att äta på här ute.....så vi kunde ligga

stilla tillsammans bara......skulle det vara ok???

"Ett smaskigt märgben kanske?"

"Mmm......det vore väldigt gott, matte!!"

"Vad säger du?"

Smart Ronja, klart dom fick ett varsitt märgben.

Tror dom låg där ute, och småpratade lite,

samtidigt som dom "skalade rent" benen.

  

"Ja ja, jag ser er......men nu överdriver ni!!"

En hund på varsin sida om fönstret........gråtandes!

    

Ronja har fått långa promenader med husse på kvällskvisten,

och trivs utmärkt med det.

Den som har det jobbigast just nu, det är utan tvekan Skorpungen.

Redan fredag!

Och på lördag börjar en liten kurs som vi ska gå.

Ska bli så kul!

Kram

Susanne

Så gör jag väl om allt igen då......

Ni vet, när man skrivit ett helt inlägg helt klart?

Så bor man på landet, där uppkopplingen inte alltid är på topp.

"POFF" så har allt gått upp i rök......(när man dessutom glömt spara)

Men nu kör vi igen......

Först av allt, ett STORT TACK, för alla värmande ord under dagen,

det har hjälpt mig otroligt mycket.

Kontaktade veterinär direkt i morse, eftersom Skorpan var helt blockhallt.

Hon satte inte ner tassen över huvud taget.

Oj oj, vad ont hon hade.

               Inte så värst tuff, som hon brukar, utan liten och ömklig.             

"Vetten" var precis en sådan människa som man önskar att få möta dagar som i dag.

Så gullig mot Skorpan (och även mig)

Han frågade direkt om det var jag som varit där tidigare med en Quila.

Joo, det var det ju.

Han mindes henne, och hur sjuk hon var,

Hur som helst, undersökte Skorpan ordentligt, från topp till tå.

När han närmade sig baktassen, så kände jag, att NEJ, jag fixar inte det här.

Märklig känsla.......hela mitt yrkesverksamma liv,

har jag arbetat på operations - och akutavdelningar, och sett eländes elände.

Men när det gäller "mina egna" då går det bara inte.

Jag blev avlöst av personal.

Gick där i väntrummet, med fingrarna i öronen,

men hörde ändå tydligt hur lilla Skorpan skrek och skrek   

Här en till tjej som var mycket ledsen i dag   

Det konstaterades att det onda satt i den yttre tåfalangen.

Och där hade hon rejält ont!

Så var det dags för rtg!

Först lite lugnande.....

Och POFF, så sov liten Skorpa.

Det var tre veterinärer inblandade, som alla var mycket intresserade.

Dom böjde och vred, hit och dit, men allt var så bra, så bra!!!

Hon måste ha slagit i ovansidan av tassen???

Eller, blivit trampad av en häst???

Det sista är ju helt uteslutet, men jag drog mig till minnes,

att hon i förrgår, innan vår låååånga promenad, skulle "skutta" in i bilen,

halkade på kofångaren, och ramlade ut!!

Jag vet att jag tänkte.....Jäklar, där slog hon sig.

Men hon sa inget, och visade inga som helst tecken på någon smärta.

Nu vet vi i alla fall!

Inget jätteallvarligt, (tack för det) strikt vila i 14 dagar!! (Kul, om man heter Skorpan)

Medicin mot inflammation och smärta.

En liten trötter väntar på att få "uppvaknande-sprutan"

 

Man kan inte tro att dom här bilderna är från igår precis.

Inga som helst tecken på smärta.

Tror Ronja kom ihåg den här bollen från förra vintern,

hon blev så glad när den plockades fram igen.

Skorpan, ja, hon blir glad av allt hon kan sno från Ronja   

Jag blev också glad över veterinärernas fråga till mig, om hur mycket vi tränade.

"Det här är en berner, som inte ligger på tomten och slöar hela dagarna", sa dom.

Skönt att se, för stora raser som just berner,

behöver verkligen ha muskler.......och det är det enda hon har, muskler.

  

Överdriver lite, så klart,

men jag tycker verkligen att det ÄR viktigt att hålla igång hundarna.

Nu har vi en "gråtande" Skorpa här, som mår lite konstigt i huvudet.

I morgon får vi se om hon svarar på smärtlindringen. (Det gör hon säkert)

"Vem ska jag jaga nu då?"

"Vi kommer inte ens att få vara på tomten tillsammans."

Som tur är går dagarna fort, 

och det enda viktiga är att det här läker och blir helt bra igen.

Leken finns ju kvar!

Och inomhusträning, med lite kluriga uppgifter,

det kan man göra, även om man har ont i tassen   

Fy, vad trist det här blev.......men ändå tur.

Det kunde varit så mycket värre.

Än en gång, TACK för ert stöd, i situationer som i dag.

Det värmer gott   

Kram

Susanne

     Så där......nu ska ni få höra!

       Gårdagen blev inte direkt som jag tänkt, den blev mycket värre än så.

Ska försöka göra en sammanfattning av hur det var!    

(Bilder från dagen hamnar lite mellan raderna)

Förmiddagen, jo, den var helt ok. 

   Till doktorn = check!    

Snabbfika med kär vän = check!

   

Så skulle bilen lämnas in för service, inget konstigt med det.

Hur skulle jag då komma hem från stan'?

Jaja, jag börjar traska hemåt,

så plockar maken upp mig när han åker från jobbet.

"Skorpan....vill du leka med mig??"

Gårdagens väder var som en dröm!

Solen lyste från en klarblå himmel, perfekt promenadväder.

Drog på mig ordentligt med kläder, innan jag startade vandringen......

Först, hela vägen genom Norrköping.

Äh, det är väl inte så långt........(inte när man åker bil, i alla fall)

"Tjohoo, klart jag vill leka!!"

Allt var frid och föjd......vi hade ju ingen brådska.

Det var just en liten detalj, som jag inte tänkt på.........Det blir MÖRKT snabbt!

"Haha, jag fick den!!"

När vi gått ca. 6 km, och skulle fortsätta ut mot landsbyggden, då ringer maken!

- "Akutjobb....kan inte sluta jobbet nu......det tar minst 2 timmar innan jag kan åka hem".

(Sträckan  jag hade kvar tills vi var hemma, den var då ca 1 MIL!!)

Ronja tog snabbt tillbaka bollen igen, förstås   

Där stod jag.....mörkret var nära.......Jaa, vad sjutton, det är väl bara att GÅ!

Fick på både mig och hundarna mera reflexkläder.

Västar, pannlampa, ficklampa.......

Nu "kör vi" tjejer!!

Efter ytterligare många km,

då händer det där som man absolut inte önskar sig just där och då!!!

Jag blev i akut behov av en toalett!!!

NUUUU!!!

Bråttom, bråttom!!!

Kan säga, att det hoppade massor av mindre fina ord ur min mun just då.

Till saken hör, att vägen hem till oss, den går rakt genom slätten.....DVS. helt öppet,

inte en liten skogsdunge så långt ögat når.

Vad göra???

En bit längre fram, finns ett berg........inte så många träd att huka sig bakom precis,

men det var min enda chans.

Tog oss över helt igenblåsta diken, sjönk ner till midjan  i snö.....kämpade mig upp,

bakom berget....Skynda, skynda....

Ni kan kanske ana hur kämpigt det var, att få av sig det nödvändiga!

Överdragsbyxor, jeans!?!? "Så där då......äntligen!!!"

PUH!

DÅ........tappar jag balansen!!!   

Ramlar sakta bakåt, i snön.........behöver väl inte säga mera........

Att det blev lite kallt, det är ingen överdrift alls   

Där och då, tappade jag motivationen totalt!

  

Och flera väl valda ord kom ur min mun,

ord som jag knappt visste att jag kunde?

Krängde snabbt på mig kläderna......burr, burr!

Slet fram telefon......ringde en av döttrarna......INGET SVAR?!

Pratade in ett meddelande......och lät nog helt galen....

Ringde maken!

"VAR ÄR DU???"

"OK, LÅÅÅNGT BORT!"

Hm.....trasslade oss ner från berget, och ut på cykelbanan igen.

Då frös jag!!!

Försökte intala mig själv, att det här kommer gå så bra, så bra.....

"Kom nu flickor, så fortsätter."

"Vi fixar det tillsammans."

"Klart vi gör, sa dom"   

Tittar på telefonen, väntade fortfarande på att dottern skulle ringa....

DÅ.....Då slå telefonjä....ln av?!

Den bestämde sig för att den nog frös lite, blivit lite kall, kanske   

Måste få den varm....men hur, vi hade då hamnat på Antarktis!

Ner med telefonskrället i brallorna..........

Nu var jag ju lite lagom.....ja, trött på eländet.

Känner då att "något" närmar sig bakom oss.......

Jaaa, vad bra (NOT)....."plogtraktorn".......

Plogbladet täckte precis hela cykelbanan, fanns inte en endaste chans att mötas där inte.

Förstod ju att han inte tänkte backa......

Hoppade upp i snövallen........mjuk snö.......SJÖNK!! Till midjan!

Hundarna? Jo, dom försvann dom också!

Efter en bit till, plockade jag fram telefonen ur jeansen,

bad en stilla bön.....och, jaaaa, den hoppade igång.

Massor av missade samtal.....

Make och dotter oroliga....

Men då, då löste sig allt.

Fick tag på dotter (som blev smått arg på sin mamma, för hennes dumdristiga tilltag)

Blev snabbt hämtad, och hemskjutsad den sista biten.

Gissa att det var skönt att komma hem.  

Egentligen är inte sträckan något problem,

det var omständigheterna som blev ett prolem.

Kallt, så blåsigt ute på slätten, mörkt.

Slutet gott, allting gott.

--------------------------------------------

Så, i dag, då händer nästa grej.

Såg ingenting på hela förmiddagen.

Men straxt innan vi skulle gå ut, tyckte jag att Skorpan haltade lite.

Inte så konstigt kanske, som hon far omkring, tänkte jag.

Kände och  klämde igenom henne, visade ingenting alls.

Tog henne i koppel.........gick på vägen, inget haltande.....sprang lite, inget haltande.

Äh, det var nog ingenting, tänkte jag.

Hon visade absolut inget.

Släppte henne, och som ni ser på bilderna,

så studsade hon obehindrat omkring i snön.

Stretchade hundarna ordentligt, märktes ingenting konstigt på Skorpan.

Men nu!!!

Men bara inomhus?

Kännt och klämt, klämt och kännt?!

Jo, på em, när jag kände på henne, så skrek hon en gång, när jag tog på tassen.

Mellan trampdynorna och på oavsidan.

Har även tittat där ordentligt, med förstoringsglas och ficklampa.

INGET!

Ingen svullnad, ingen allmänpåverkan?

Om hon hade "skadat" sig, då skulle jag sett det.

Om hon trampat på något, vilket hon skulle kunna gjort, då borde jag väl se något!

Men det är helt torrt och fint, inget "ingångshål"

Lilla Skorpunge   

Vi får se hur hon är i morgonbitti.......Och hålla tummarna att hon verkar bättre.

Puss, puss, min bästa vän     

Gårdagen, den kan jag skratta gott åt i dag..........

Men Skorpan, det skrattar jag inte åt precis   

En trevlig kompisträff med fika och hundar i morgon, ställdes så klart in.

Hoppas hoppas att det inte....näe, det kan inte vara något allvarligt.........

Fortsättning följer i morgon.

Kramar från oss

Susanne

(Ps. Om ni saknar bokstäver (eller ser för många)....så vet jag inte var dom tagit vägen.....SLUT på något sätt? Ds.

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig....

I dag var just en sådan dag.

Men, slutet gott, allting gott...

Ska inte tråka ut er med min dag i dag,

men, vem vet, i morgon kanske jag kan skratta åt det.

Känner jag mig själv rätt,

så kan jag nog det........och jag skriver säkert ner det här också,

för att dela med mig av ett gott skratt!

Kan knappt tro att det är sant......underbart väder...

och jag tog inte en endaste bild.

Tur det finns några bilder att ta av här.

 

"Ja, gissa att det blev ett ordentligt äventyr i dag"

"Vi gick, och gick, och gick........tills det inte gick längre...."

Tur jag har dom här trogna flickorna som sällskap,

dom gnäller verkligen aldrig.

Hur mycket jag än krånglar till saker.

   

Stort tack till Emmelie och Emil,

för att ni hjälpte mig den sista biten ❤

Mer än så blir det inte här i dag,

och jag hoppas morgondagen kommer ha ett bättre innehåll.

Kram till er

Susanne