Blött......

Skitigt.....

Snö......

Nej då....inte är jag negativ här inte........

Så illa är det faktiskt inte.

Det ligger inte för mig, precis.

Joo, fingret värker.

Och jaaa, snöigt och blött har vi haft det idag.

Men vad sjutton gör väl det om hundra år?

Vi har haft roligt, hundarna och jag, dom får mig verkligen att skratta.

Alla gulliga, omtänksamma telefonsamtal och meddelanden,

det gör väl vem som helst på bra humör.

Massor av bilder togs i dag, men det här är den enda som blir inlagd.

Symboliserar väl allt.

Blött-skitigt, och suddig bild!

Men alldeles jättebra ändå.

 

Ska spara på "skriv-fingret" lite, tänkte jag, och få upp det andra i lite högläge.

Har väldigt svårt för att vara i viloläge.....

Kram till Er, alla fina vänner

Susanne

I dag var en dag, när jag tappade lite av mitt humör.

DET gillar jag INTE!!

 

Jag verkligen avskyr att känna mig irriterad.

Irriterad över allt jag inte kan göra.

Bestämde mig i alla fall för att vara lite "begåvad",

och bestämma mig för VAD jag skulle bli tvungen att säga ifrån om.

Att verkligen vara lite ärlig mot mig själv, och inte tänka på alla andra.

Just nu kan jag inte ens tänka riktigt klart tror jag, fingret värker så in i......  

Förhoppningsvis så släpper det snart, men jag orkar inte riktigt tänka på annat nu.

Sagt o gjort!

Nästa vecka skulle vi gå en kurs, som jag verkligen sett fram mot.

En hel dag, med bara träning och hundar.

Såå roligt.

Den avbokades, och jag vet också nu att denna kurs kommer tillbaka,

så vi får flera chanser.

Hade även anmält oss, Ronja och mig, till "Östgötamästaren",

där Östergötlands "finaste" hund skulle koras.

(för hundar som blivit BIR, BIM, eller champion under 2013)

Men hallå....Ronja är ju den finaste Ronja för oss oavsett!

Alla jag pratat med har varit så förstående,

trots att anmälan varit bindande och betald.

Inga som helst problem att få pengarna tillbaka ens.

Det känns som en sten föll från mitt hjärta nu.

SKÖÖÖNT!

        Så var det då dags för hundarna att få komma ut i skogen!

Total lycka, när sonen kom och hälsade på, för att följa med oss ut.

Promenaderna som han är med på, jaa, dom blir liksom väldigt, väldigt BUSIGA!!!

"Sakletaren" Ronja, hittade en mycket intressant grej?        

"Vad sjutton är det här??"

"Hm.......????"

"Måste smaka, helt enkelt!"

"Äh, hårt....och plastigt.....inget att ha"

Medan Ronja är sakletare, vad gör då Skorpan?

Joo, hon letar andra saker hon......

Gissa vad?!

Rådjur, älg, hare, fåglar.....Jaa, allt som rör sig, kan man säga.

 

Hon håller sig dock ganska nära ändå......man ser henne hela tiden.

"Kolla kolla, nu har jag hittat mera grejer här!!!"

(Blir svårt att få det med sig hem, tror jag?)

Bra där Ronja....BRAAA!!

Känner mig nöjd med dagen, trots allt.

Framförallt att jag gjorde några kloka val.

Dom t o m ringde från ortopeden i dag, och frågade hur jag mådde??

Om jag hade mycket ont.

Helt otroligt, sa jag, att ni ringer och frågar.

Men väldigt rart, tycker jag.

                        

Snön har vräkt ner här i kväll, till någons glädje......

Onödigt, om ni frågar mig!!

Det var allt för oss i dag.

Kram

Susanne

Är väldigt tacksam över att det är vänster hand som skadats.

Man klarar mycket med bara en hand........njaaae, det skulle väl vara att skala potatis då,

som inte går så bra, hehe.

Men, det finns ju andra som är bra på det.

            

         Visst, allt tar lite längre tid förstås, men vem har bråttom?

Har avbokat några riktigt roliga saker som var inplanerat,

men det gick bra att skjuta allt några veckor framåt.

Så var jag då äntligen klar, för en tur till skogen med hundarna. 

Hade under förmiddagen funderat lite över gipset.......

Hm........tyckte inte det satt som det skulle.

I vilket fall som helst, så skyddade det INTE mitt brutna finger.

Vad sjutton, jag har ingen större lust att vid kontroll och omröntgen om en vecka,

få höra att fingret inte läker rätt.

Ringde ortopeden, och berättade hur det såg ut....svårt att förstå på telefonen....

"Jag kan skicka en bild", sa jag!

Bra, sagt och gjort......och efter det, var det bara att åka in igen........

Och, joorå, hundarna fick sin älskade skogspromenad först   

Jag blev snabbt "omhändertagen" på ortopeden, gipset togs bort.......

Oj, så blå-svart det var, och fortfarande väldigt svullet.

Så ifrågasatte dom gårdagens "gipsare", och slängde skit på dom (som vanligt)

Inte ok, tycker jag, i alla fall inte när jag är med och lyssnar.

Överläkaren kallades in, för att ta sig en titt på "eländet" (mitt finger)

"Jäklar, vad har du gjort", sa han.

Berättade lite snabbt...."AJ", sa han....Exkt, sa jag    

Och två frakturer.....!

Vadå??? Två???

Det var det ingen som sa igår, minsann.

"Skulle vilja se bilderna", sa jag vilket jag så klart fick.

Dom drog t o m kopior, så jag fick med dom hem   

Nu har jag alltså nytt "paket" om handen/armen, som ser helt enormt ut,

men vi hoppas det gör susen.

Tillbaka nästa vecka för ny röntgen.

Tyckte värken gett med sig betydligt i morse, men efter "nyinslagningen" i dag,

med nytt läge på fingret, så känns det inte skönt nu.

Men, det ger sig nog snart! 

Vila, och ta det lugnt, det är INTE min melodi.

Men jag har lovat mig själv att jobba på det nu.

Är ganska övertygad om att hundarna är medvetna om att något hänt med mig.

Att jag inte är på topp just nu.

Dom brukar visserligen alltid hålla sig nära mig, men i dag var det extra keligt.

När båda två i kväll, bestämde sig för att ligga nära (läs PÅ) matte,

då blev det lite tungt...men ack så mysigt

   

Hahaha, hemkommen från lasarettet, tränade vi lite på garageuppfarten......

Lite lydnad bara, med hundar utan koppel, och, joodå, en i taget.

Då kommer det ett äldre par och går på vår grusväg, med en hund...........

Jag fortsatte träna på, och tittade inte upp direkt....

...Skorpan skällde till....bara en gång dock...?

Den andra "hunden" svarade inte....?....då kollade jag vilka det var som gick där.....

Det var ingen hund!!!

Det var en GET! I koppel.......den gick så fint, så fint

Perfekt fritt följ!

Härlig syn......ägarna var dessutom väldigt finklädda.

På en lerig grusväg?

Kul, tyckte jag.

Ronja o Skorpan sniffade bra länge efter den är "hunden", med dom stora hornen   

Nähe, nu måste jag nog inta sängläge med kroppen,

och högläge med armen.

OCH....TACK TACK TACK, för er omtänksamhet.

Vilka underbara vänner jag har här, man blir så glad av ER.

   

Kram

Susanne

Ps. Hittar ni lite konstiga ord, eller bara felstavade ord här,

så ha överseende.....mitt pekfinger blir lite trötter Ds

Nu är jag INTE glad! Inte det minsta. 

Arg, arg, arg!

Och nu kommer hela historien om hur man sliter av ett finger.

Det här fingret, för att vara mera exakt!   

Joorå, några bilder togs även i dag....varför chansa, och låta bli att fota?

Just det ja....ett och annat litet fel kanske kryper in här bland bokstäverna.

Kör pekfingervalsen med hö pekfinger   

Nåväl....så här var det!

Skapligt väder, vilket inte var igår, så på med kameran, och iväg.

Bestämt träff med kompisar, för en hundpromenad i solen......perfekt.

             Ingen är nog stoltare över sin svans, än vad Skorpan är            

Så var det då det här med att absolut INTE hoppa ur bilen,

förrän jag säger att det är ok.

I min värld är det heeelt förbjudet!!

I skorpans värld, då finns väl inga förbud alls, egentligen   

Ronja kan och vet.......men visst är det extra jobbigt,

när man har kompisar utanför som väntar.

Gav mig sjutton på att det skulle bli som jag bestämt.

Ronja satt och väntade....Skorpan stod upp.......och jag tror hon sa, "ÖPPNA ÖPPNA ÖPPNA!!!"

Kan meddela att Skorpan  fick grinden på nosen ett antal ggr,

när hon försökte göra på sitt sätt.

"Fy, vad jobbigt det blev sedan....."

Öppnade hundgrinden, sa varsågod till Ronja.........DÅ, bestämde sig Skorpungen åter igen för att,

NU, nu SKA jag UUUUT!!!

Ingenting hade skett, om jag inte råkat få in mitt ena finger, i gallret,

och liksom satt mig fast där....lite.

Ronja var ju halvvägs ute, mitt i språnget (inte lätt att hejda sig då inte)

och Skorpan  fick ännu en gång grinden på nosen.

Och mitt finger.......satt fast   

Fick loss fingret, och hundarna hände det ingenting med......

Men fy för........skriver inte ut orden, är säker på att ni förstår.

Jag vågade faktiskt inte ta av mig vanten först,

för jag var helt övertygad om att fingret skulle ligga kvar i vanten.

Det gjorde så ONT, så ONT.

Till slut tog jag så klart av mig den,

och alla fingrar satt kvar.....inte på plats, men kvar.

NEJ NEJ NEJ!!!

Äh, det går nog över.......klart det går över?!?

Med pulserande fingrar/finger, gick vi trots allt en promenad med alla vovvarna.

När jag tittar bilderna (joo, klart jag fotade, med vissa svårigheter att ställa in skärpan)

ser jag hur Ronja, i princip på ALLA bilder håller stenkoll på mig.

Hon om någon, visste nog hur jävligt jag hade det.

Äh, men det går nog över snart.......?!?

Hade även bestämt att vi skulle åka och ta en mysig fika   

Jaa, det är klart vi ska ta en fika också........fingret....äh, det går över.

Värken blev bara värre och värre, fingret större och större, färgen blåare och blåare.

Näe, måste nog kolla upp det här, tänkte jag.

"Svängde in" på en närliggande vårdcentral.......en läkare kom snabbt och kollade.....

....skickade mig genast till akuten, med orden, "Du kör väl inte bil, va?"

"Eh, joo....."

Det fick jag inte, men tog mig ändå hem, där maken kunde överta körningen,

för vidare färd till akuten.

Ingen väntan, direkt in till ortoped-doktorn....OJ DÅ, sa han.....sedan tjoff iväg till rtg!

Där hade jag fortfarande ett litet hopp, att dom skulle skicka hem mig, med orden,

"Så där då, det syntes ingenting, du kan gå hem"

"Önskedröm"

Orden blev istället; "Gå tillbaka till akuten!"   

Måste också berätta, att innan jag träfade läkaren, gick jag och tvättade händerna.

Det kändes verkligen som att fingret låg helt fel......

.......åååhej......bet ihop, och drog till...  

AAAAJ........mådde illa..........

Åskådare!

Nu är vi nära slutet här....hehe!

Rtg visade att mitt långfinger var av, diagonalt.

Avslitet, helt enkelt.

Som tur var, låg allting rätt, annars hade en manipulation varit nödvändig,

och i värsta fall operation.

Berättade vad jag själv gjort med fingret, och troligtvis var det min "räddning".

Kände ju hur det "knäppte till".

Nu är det alltså först gips i en vecka, sedan av med det, ny rtg,

på med nytt gips i minst två veckor till.

Att man tar av det efter en vecka, är för att se så allt ligger rätt.

Värken är för jävlig, och jag kan inte ta något starkare värktabletter hemma, 

pga dom mediciner som jag alltid står på .

Men det ger sig nog...........

Vilken dag.

Är så ledsen över detta, så mycket som jag i morgon måste avboka......

Meeeen........tänk, så mycket värre det kunde varit.

Vad är väl tre veckor?

Det går i ett nafs.

Nu så, nu ska jag hitta lite kuddar, så handen hamnar i högläge....vore skönt att bli av med svullnaden.

Till er som jag är vän med på FB,

och som skrivit så mycket fina ord till mig där, vill jag säga STORT TACK.

Ni vet säkert vad "gött" det gör i hjärtat.

          

Kramar

Susanne i gipspaket   

             En helg, som gett oss så mycket,

       när det gäller viktiga, betydelsefulla saker i livet.

        

Att få ha barnbarnen hos oss, det är något som betyder så mycket.

Att dom dessutom gillar att vara här, det är ganska härligt det också.   

Ronja och Skorpan är mycket vana vid barn, och gillar att "vara med" när dom leker.

Helst mitt bland alla legobitar, eller i knät på någon som läser en bok, eller spelar ett spel.

För att inte tala om när Mille o Meya ska sova!

Då är båda hundarna snabbt på plats.

Jag undrar om dom har någon känsla av "ansvar",

att dom måste kolla så inget händer?

Det är mycket man inte vet.

(Längre ner kommer ytterligare en fråga, om något jag inte kan tyda riktigt)   

Dagens rubrik, den handlar om detta!!

Närbilder   

Inte bara hundarna som får träning......även jag tränar en hel del, med kameran   

Kan fortfarande inte riktigt fatta, att man (läs jag) kunde bli så otroligt fast i "träsket"?

Fototräsket!!   

Jag mår rent av dåligt om jag inte kommer ut en stund med kameran...

...joo, och hundarna, så klart 

Och dagar som i dag, då är det allt annat än lätt!

När regnet står som spön i backen         

Men, med en gnutta envishet, så går det mesta.

Lyckades t o m få till lite bra/skapligt bra träning på altanen, under tak   

Mycket kommer hända framöver, när det gäller vår träning.

Har fått ett erbjudande, från en vän, som vi tänkte "haka på"

Spännande!

Snart kan vi "dra" igång dragträningen ordentligt,

och viltspårandet. Vi har "tjuvtränat" lite på spårandet.

Blev så sugen när jag hittade några rådjursklövar i frysen   

Sist, men inte minst, startar vi simmet snart.......

Äntligen verkar rehabavdelningen färdigrenoverad.

Tycker om att ha saker att göra.

Om jag inte hade det, då skulle jag nog "gå under" totalt.

Det gäller att finna meningsfullheten med sitt eget liv,

och jag tränar flitigt på det

(med viss hjälp)

Har sagt det många ggr, att Skorpungar, dom kan prata dom!

Här är ett litet, mycket litet smakprov på vad hon säger.

Dom här "samtalen" har vi ofta....och länge!

Hon är en liten tok, men en underbar tok.....

Lyssna och....jaa, kanske inte njutbart förresten   

 

Kram

Susanne

I dag har vi varit på kurs igen!

Skorpan fick stanna hemma även denna gång, pga höglöp,

och med tanke/omtanke på/av hanhundsägarna. (Men jösses, så jag skriver)

   

Å andra sidan, var det nog rätt smart, att ha Ronja med på en kurs som denna.

Skorpan har ju inte skaffat sig några olater ännu, utan är fortfarande ganska "oförstörd".

(Nu menar jag självklart INTE, att Ronja på något sätt är förstörd, men vi, hon och jag,

har väl skaffat oss en del vanor.....både på gott, och ibland ont.

Men först, en liten tillbakabild....

Quilas namn nämndes vid ett flertal tillfällen i dag.

Ingen vet egentligen varför, och det gjorde absolut ingenting,

men visst är det väl märkligt?

Alla undrade vem Quila var, för det fanns ju ingen med det namnet med.

Joo, jag tror hon var med mig alldeles väldigt mycket i dag.

Hon, om någon, kände alltid av sin mattes känslor.

När jag lade till den här bilden i dag,

så var det nog första gången som jag gjorde det utan att bryta ihop.

Det är tyvärr så otroligt många av våra bernervänner,

som förlorat sin käraste vän, sedan detta hände.

Det är såå grymt.

Älskade hund   

Bara ett år tillbaka i tiden, togs den här bilden!

En liten oförarglig Skorpunge, som tittar beundrande på Ronja.

Så klart, har Ronja fortfarande en liten beundrare i Skorpan,

men hon är bara lite större nu

   

 

Nå, i alla fall......Kurs, del 2, "Vad säger din hund"

En otroligt lärorik kurs, som jag varmt rekommenderar ALLA som får chansen,

att gå med sin/sina hundar.

Man lär sig nya saker hela tiden.

Att lära sig "läsa", inte bara sin egna hund, utan även andras.

Det kan vara nog så bra att ha i "ryggsäcken", när man träffar andra hundar.

 

"Joo, lite tråkigt  var det allt, när både matte och Ronja drog iväg i morse......"

"Men jag, jag fick en lååång promenad med husse....bara han och jag och heeela skogen för oss själva!" 

 

  

Och, jaa, jag vet, jag skulle kanske göra mera saker med bara en hund i taget.......

 

 

Men inte ens min tid räcker till för det.........

 

  

I dagens skitväder, (regn, storm, drivis, hagel.......nja, i alla fall regn)

hade vi turen att få vistas inomhus, i en lada.

Där blev det allt lite kallt och rått........men, som tur var, hade jag skaffat mig värme!!!

Dessa små oansenliga kuddar, dom höll mina tassar varma hela långa dagen.

  

Jag hade dom i vantarna, eller i fickorna.

Helt otroligt bra. Inte förrän framåt kvällen, började värmen avta!

Hade även en större modell i stövlarna.

SKÖÖÖNT!

 

  

Så återvände vi hem, Ronja och jag, nöjda och glada,

(Ronja var nog lite trött i huvudet......JAG? Inte då, hehe)

"Jaaa, nu kommer dom!!"   

 

 "Åh, vad jag saknat DIG!" 

 

 Några flera som kom och gladde oss alla, det var barnbarnen, Mille och Meya.

Så vi har byggt upp en hel stad av LEGO på matbordet!!

Dessutom massor av hundpyssel, hundgos', som alla gillar.

Jag blir så glad över att se samspelet mellan barnen och hundarna.

När Meya skulle lägga sig, på sin stora madrass på golvet, då var Ronja på plats först,

och gissa att det gillades.

Det var Meya, Ronja, och en hel skock....eller kanske flock, av gosdjur.

Mest berner-gosdjur   

 En riktigt bra dag i dag.

Men nu behöver vi nog alla lite sömn.........

  

 Kram på er alla

Susanne

                                                  

 Lyckan var total!

Att hitta en alldeles orörd liten snöfläck,

då känner man sig som en riktig vinnare.

 Ronja slänger sig ner i snön, åker fram på rygg som en pingvin.

(Eller, pingviner kanske inte åker på rygg precis, men ni fattar liknelsen va?)   

Skorpan har inte riktigt fattat tjusningen i snö-rullning ännu..............

 "Vet ni hur underbart det här är, egentligen?"

 Ronja tappade fullständigt fokus,

och blev helt plötsligt som en oinriden hingst!

Som vanligt, njuter jag av att titta på dessa hundar, och se deras beteende.

 Skorpan passion i livet då.....joo, det är att spåra!

Här snackar vi full koncentration.

Ska bli kul att se hennes arbetslust, när vi ska börja viltspåra igen.

 Såg några rådjur en bit bort, innan hundarna hann se dom.

Tränade då kontaktövningar med dom båda,

vilket gjorde att rådjurret hann undan innan vi fortsatte.

Gick då så att vi korsade rådjuret riktning, bara för att se hur hundarna reagerade.

Ronja gick först...........hon vek av direkt, i en rak vinkel, och tog upp spåret.

Så Skorpan........hon var ännu mera noggrann, och vinkeln tog hon klockrent!

Kul att se.

 Minns ni kossorna jag berättade om?

Dom som gått och irrat sedan i höstas.

Jag tog mig bort dit, där jag såg dom senast..........Hade även sett ägaren där.

(hade en tanke att han skjutit dom)

Men jag såg inga som helst spår,

och det borde jag nog gjort om dom blivit skjutna.

Hoppas dom är hemma igen där dom bor.

Så var det här med "Skorpan, den förskräcklige"

Hon är nu i fasen (på sitt löp) att hon ska para sig med ALLT.

Framförallt med Ronja.

Gillas ICKE av Ronja, kan man väl säga.

"Men så sluta nu då, Skorpunge!!!"

 Som ni säkert förstått,

är inte Skorpan den som ger sig i första taget!

  

"Jag vill, jag vill, jag vill!"

 Som tur är, tycker jag, ger sig inte Ronja heller!!

  

 ATTACK!!

 

 "Näe, det får helt enkelt bli så,

att jag gräver en grop och puttar i den där Skorpungen!!"

"Hahaha, tror du grävde lite för grunt, Ronja!!!"

"Tänk på att jag är ganska stor nu"

"Tur jag fortfarande kan springa ifrån henne!!" 

 "Puh, man blir rätt trött av att var "på det här viset!"

 En liten titt på hur Skorpan ser ut när hon skrattar!

Det här ser väl mera ut som ett hånskratt.

 Nej nu är det bråttom!

Lite sömn, och laddning inför morgondagen.

Dags för heldagskurs, "Vad säger din hund" del 2.

Även denna gång får Ronja hänga med,

eftersom jag inte tror att hanhundsägare uppskattar Skorpans närvaro just i morgon.

Därefter hem och få besök av barnbarnen, som ska "sova över" hos mormor o morfar.

Kram

Susanne

   Först, för att inte frångå det vanliga "pratet",

så vill jag bara säga att jag hade väl önskat att det INTE hade regnat i dag!  

(Det var allt prat om vädret för i dag!)

"Vad jag gör???"

    "Släcker törsten, ser du väl!"   

        "Jättegott, prova vettja!"       

Inomhusträningen gör framsteg, vilket är "peppande" för mig.

Och i dag, "kläcktes" en idé av en vän,  som jag tror kommer bli toppen.

Det finns säkert en uppsjö av olika hundkurser man kan gå,

men ingen som har passat för det jag vill.

Sennendraget ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så det är en självklarhet att fortsätta med.

Ronja har kommit så pass långt där, (vilket jag är otroligt stolt över)

så det är inte mycket kvar tills vi når vårt mål.

(Målet är att få ta ett championat, även i sennendrag).

Vi har "bara" en sak kvar!

Och det är att köra ett godkänt arbetsprov III till!

Hon har klarat det första i trean, efter massor av hårt tränande.

Slet mitt hår, och trodde ett tag att det aldrig skulle gå.

Men, skam den som ger sig.

Så....draget kommer vi fortsätta lägga mycket energi på.

Även Skorpan kommer vi träna mycket med nu,

när hon har ålderna inne för att dra vagn.

Viltspår, det är ytterligare en "gren" som vi tycker om.

En självklarhet att fortsätta jobba med.

Ronja har tagit ett championat i viltspår,

men där känner jag att jag vill ge henne svårare utmaningar i spåret.

Skorpan har ännu så länge klarat ett anlagsprov, så hon får nu börja jobba med öppna spår.

Vi har tränat en hel del hemma, och hon är en riktig liten "spårare" hon.

Då har vi alltså drag och viltspår, som vi absolut kommer jobba med.

I höstas gick vi en kurs i bruks (som alltså innefattar ett lydnadsmoment och ett fältprov)

Lydnadsdelen var jättekul,

men den andra delen, som t.ex kunde vara sök, eller spår,

det blev liksom för mycket för mig.

Så nu har jag tänkt om........

Jag tänker LYDNAD!

Det är där, som den där planen, som en vän "kläckte" kommer in.

Hoppas vi kan få till våra tankar där.

Fortsättning följer............

           Så kommer vi då till dagens "uppletande"!

Söker efter tunnlar!

Närmare bestämt tre stycken!

Eller kanske två.

Men vi lyckades bara hitta en......Men en är bättre än ingen.

Gissa att vi gått över stockar och stenar,

i ett evigt regnande, på branta sluttningar, som säkert såg väldigt farligt ut,

om någon såg oss.

Ett felsteg, och man hade åkt kana hur långt som helst.

Tur man har starka hundar att hålla fast i.

Ni vet Mammut! GD-kompisen!

Han med matte, och så vi, är galet fötjusta i gamla "ställen",

kanske kan kalla det miljöer.

Att föreställa sig hur det var för länge länge sedan, det ligger oss varmt om hjärtat.

I dag hade turen kommit till dom här tre/två tunnlarna, som vi så gärna ville hitta.

Vi ger oss så klart inte, och forskar vidare..........

Den endaste bilden som togs på vår vandring i dag, dessutom med mobilen,

för kamerans bästa vän är ICKE regn.

Efter en halv dags letande/vandrande, "go-fika" i skitvädret,

som trots allt smakar väldigt gott,

och spännande äventyr, kom vi lagom hem för att straxt vända igen.

Årsmöte på den brukshundsklubb där vi blivit medlemmar.

Det här med klubbar........det är väl som det är, helt enkelt.

Eller, näe, inte alltid kanske.

Klubbar, vars medlemmar varit med sedan tidernas begynnelse.

Jag försökte verkligen intressera mig för vad som sas, KAnske kunde lära mig ett och annat,

men på något sätt, är det samma överallt.

"Vi behöver folk som ställer upp på en det ena och en det andra."

Självklart!

Det är ju en förening, där man arbetar ideellt.

MEEEN.....och kom ihåg, det här är min högst personliga åsikt.....

att kliva in ny, bland en grupp människor som känner varandra sedan länge,

där ordet "HÄLSA" inte riktigt finns med i deras ordlista, det känns inget bra.

Inget bra alls.

Man kan ju ställa sig frågan varför inte flera av alla medlemmar deltar på sammankomster.

Eller, varför inte flera är villiga att arbeta ideellt, för en god sak.

Jag vet vad jag svarar på den frågan i alla fall.

Vill också säga att jag absolut INTE drar alla över en kam nu!

Dom jag kände lite, det är inte dom jag syftar på.

Tror det är jätteviktigt, att få människor att känna sig lite välkomna.

Det är faktiskt väldigt enkelt.

Jag tror INGEN gillar känslan av att inte höra till.

Är man ny, ja, då är man ny, tycks många tycka.

Hur som helst, jag var där, men efter x antal timmar,

då sa kroppen ifrån, så jag skippade smörgåstårtan och kaffet,

och for hem till några som alltid "hälsar" när man kommer.

Även om det är nykomlingar.

Tro nu inte att jag är ledsen över det här, jag får mera känslan att;

"Jaha ja, det var precis som på alla andra ställen"

En liten grupp tighta människor, som ogärna släpper in nykomlingar.....Dom som varit med länge,

tror jag inte ens tänker på hur det är. Man kör på i gamla ingångna spår, liksom.

Som sagt, jag är INTE alls ledsen,

men jag kommer heller inte lägga någon fritid på föreningsliv.

Kram

Susanne