Jaa, den frågan måste man nog ställa sig.           

Om man har ett antal olika diagnoser, 4 i antal, från olika veterinärer, hur ska man veta?

Det känns inte riktigt relevant att ta in ytterligare en åsikt,

även om den där sista skulle vara den enda rätta.

Äsch, vad rörigt det blev nu då....men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Någonstans i allt det här måste jag ta ställning,

måste känna efter......VAD ÄR RIMLIGT??

Jag har nu, efter några telefonsamtal under kvällen, tagit ställning.

Att prata fram och tillbaka med dom man litar på, som både känner, och känner till Skorpan,

det gör ibland att man ser klarare på allt.

Det är inte enbart ORO i mitt huvud, faktiskt, även om man lätt skulle kunna tro det.

I slutänden vill jag bara Skorpans bästa, det är allt.

Så vad är då rimligt?

Är det rimligt att Skorpan fått en tumör i halsen efter en 30 sekunder kort lek i gräset?

Är det rimligt att hon fått svår magkatarr, av samma orsak som ovan?

I min värld NEJ!

Lika lite som att det skulle orsakat henne kennelhosta, skulle jag vilja påstå.

Tiden som bokades (inte av mig) för operation i morgon har avbokats...

för VAD skulle dom operera???

OM det nu hade varit så att Skorpan haft svåra symtom,

eller att hennes prover varit dåliga t.ex (jaa, för det har tagits prover som inte är slängda)

då kanske jag tänkt annorlunda.

Men att öppna för att leta efter något som ingen vet vad det är, det rimmar inte.

Dessutom!

Den här "kampen" som pågår, eller vad det nu är, "kampen" om vem som lyckas hjälpa os,

den börjar kännas smått patestisk.

Har i dag fått veta, att en av veterinärerna ringt en kollega på en helt annan mottagning,

och bett dom skicka ALLA journaler dom har på Skorpan.

Jag har inte bett om det, det är inte någon behandlande veterinär,

utan enbart för att få veta vad som görs.

"Vår" veterinär, den vi nu valt att lita på, vägrade skicka journalen utan att först höra med oss om det var ok.

Och nej, det är inte ok, det finns faktiskt ingen som helst anledning för någon annan att ta del av den.

Den kliniken har liksom "bränt sina skepp" nu.

Dom har haft Skorpan vid TVÅ tillfällen, sederat henne, letat efter svar,

men "GLÖMDE" (deras egna ord) att kolla svalget ordentligt.

Därför ville dom få en chans till, att göra rätt, liksom.

Men jösses!

Det är en levande varelse vi dividerar om här,

inte en leksak som man kan bolla med hit o dit hur som helst.

Jag har fått veta såå mycket i dag, fått så mycket information från insatta,

så jag är helt säker på att jag gör rätt.

Men vi är inte klara med Skorpan ännu, det är inget man vänder i ett trollslag,

sakta men säkert ska vi ta oss tillbaka igen.

Det kanske tar lite tid, vad vet jag, men det gör inget, vi har inte bråttom,

bara hon blir den där superspralliga tjejen igen.

Haha, man saknar det faktiskt, man saknar hennes tokigheter,

hennes ständiga babblande med allt och alla.

Visst är hon glad, men vi som känner henne ser liksom innanför ögonen, 

bakom hennes tuffa fasad.

En som verkligen ser det, det är så klart hennes bästa vän, Ronja.

Är så glad att dom har varandra,

det är så mycket som bara en hund kan ge till en hund.

Alla bilder är från dagens promenix, 

med en strålande sol i ansiktet, och ryggsäcken på ryggen.

Det är skönt, trots att vi tar det lite lugnare än vanligt.

Tredje stora besvären Skorpan råkar ut för på mindre än ett år!

Och så typiskt att det bara måste krångla till sig igen.

Upprepar mig......Fortsättning följer....

Kram

Susanne

       Den här historien kunde ha slutat för länge sedan,

       men tyvärr känns det som den bara börjat.

Nu verkar det blivit någon slags "kamp" mellan veterinärerna....

VEM VINNER?

VEM KOMMER SLUTLIGEN STÅ SOM SEGRARE I KAMPEN OM ATT HJÄLPA SKORPAN???

"Jag vet inte om jag vill vara med längre...."

  NÄR ska det här få ett slut??

Jag vet, jag tjatar om det var och varannan dag, men det är mitt sätt att orka.

Och kanske också att ha det nerskrivet, när man ser tillbaka på den här tiden.

Tror dock inte jag kommer se tillbaka med ett leende...

Som en kär vän sa i dag, angående Skorpans lite uppstudsiga min här.......

"Med den här attityden kommer man långt!!"

Hon fixar det!

En av alla veterinärer som träffat Skorpan under dessa två månader ringde i dag.

Han hade fått information om att jag ringt,

att jag hade vissa synpunkter på hanterandet av det här "ärendet"

Bra där!

Gissa att det var ett rätt fjäskigt telefonsamtal, tyvärr.

(Det bästa vore väl helt enkelt att om man nu känner att man nog inte reder ut ett problem,

att "erkänna " det, och försöka hjälpa mig vidare, till någon med bredare kunskap?)

Så säger han:

(Det här är ordagrant hans ord)

"Vi bokar in Skorpan på en operationstid....Du lämnar in henne kl 7.00 och hämtar på kvällen."

"Vi får se när vi kan ta henne, och i så fall vad vi ska göra"

VA????

Är du dum på riktigt???

Finns inte på min världskarta att jag lämnar henne hos er...IGEN!!

Ni har ju haft henne en hel dag, varför gjordes inte allt då???

Såå himla arg jag blev.

Han ringde upp igen efter en stund....

"Vi gör ett undantag, Susanne...Du får vara med hela tiden, du behöver inte lämna henne..."

Jag litar inte ett dugg på dom längre....jag skulle inte ha en aning om vad dom gjorde med Skorpan, 

nu har det liksom blivit prestige i det här.

Vem kommer på lösningen?

Så säger han....- "För du vill väl veta vad som orsakar det här, va?"

"Hon kan ju ha en tumör i halsen!"

IDIOT!!!

"Socker-Skorpan"

TUMÖR???

Kan man få en tumör av att springa i högt gräs i 30 sekunder?

Många diagnoser har vi fått nu, alldeles för många!

Kennelhosta!

Främmande kropp i halsen, lufttrupen, lungorna.

Magkatarr!

Böld.

Och nu, Tumör!!!

Ingen brist på ideer i alla fall.....Mycket skrämmande, tycker jag.

Ronja passar bra ihop med blå himmel.

I morgon väntar nya samtal, kanske nya diagnoser, vad vet jag.

Men en sak är säker, jag låter ingen göra något med Skorpan utan att jag är med,

eller att jag litar fullt ut på veterinären, vilket jag har svårt att göra just nu.

På solig, frisk, skön promenad i Linköping i dag,

tillsammans med mina underbara vänner.

Är man i en stad, och befinner sig utanför ett IKEA varuhus....jaa, då bara måste man ju gå ett varv därinne.

Kanske hittar man något som man inte visste man behövde?

Det gjorde jag!

Kaffemuggar för 4 kronor t.ex

Det måste man ha!

En sak till....

Det finns en veterinär som jag har fullt förtroende för. 

Det kände jag första gången vi träffades, vilket var i samband med att Quila blev sjuk.

Men, typiskt nog valde han att flytta på sig,

till en annan del av landet......då menar jag verkligen, ANNAN DEL!

BODEN!

Det går ju inte med den bästa viljan i världen att åka dit.

Säger till mig själv...

"Sluta tänk på det här nu, du kan ändå inte göra mera, ge det lite tid.....Oroa dig inte!!"

Inte sjutton hjälper det.

Vi försöker att ta vara på varje dag, vi bara njuter av att ha dessa flickor i vår närhet.

(Men liiite arg blir jag allt....)

"Och jag, jag blir allt liiite trött på dig matte.....!"

"Ibland är det så himla mycket inställningar som ska göras på kameran, det tar sån' tiiid!!!"

Kram

Susanne

  Näe, så klart jag inte törs tro på att allt kommer bli bra nu.

      Såå många baklslag vi varit med om nu, inte bara när det gäller Skorpan.

VARFÖR??

Dom här båda flickorna betyder så mycket för oss,

kan dom bara få vara friska och må gott?

   En så fånig grej som en lekstund i högt "gräs" kan få allt att vändas upp o ner.

Så underbara, men så sårbara.....    

Vi hade så mycket kul inplanerat, så mycket vi skulle göra,

men allt fick läggas åt sidan.

Det viktigaste nu är självklart att Skorpan blir helt bra.

Snart är det dags för vår årliga fjällvecka, som vi längtar till varje höst.

Frågan är nu....Kan vi genomföra den i år?

Visserligen stod vi inför samma fråga förra året,

och då hade Skorpan fått buk och tunntarm öppnad,

för att plocka ut majskolven hon tyckte smakade så bra och därför svalde.

Då var hon i betydligt sämre kondition än i dag,

och hon fixade den veckan utan problem.

Det är ju inte så att vi vandrar flera mil om dagen, det skulle jag ju aldrig klara,

men att få strosa runt i den vackra fjällvärlden, den är en lisa för själen.

Det lever vi på länge.

"Vadå?"

"Jag blänger väl inte?!"

"Tittar ju bara lite under lugg, liksom...och då ramlar allt lite framåt!"

Hm.....Skorpunge Skorpunge....vad ska vi göra med dig egentligen?

Du hittar på så mycket knasigt, som man oftast skrattar gott åt,

men så har du också en väldig otur.

Du har varit med om så mycket i ditt korta liv....men det finns inget annat i min värld,

än att du blir helt bra igen....och det är snart!!

Du måste, lova det!

Fortsättning följer.....vi tar en dag i taget,

och njuter av det.

Vi har så mycket stöd från så många fina vänner,

och det betyder så mycket i allt elände.

---------------------------------------------------------------

(Jaa, så har vi ju dom där "sk. vännerna" som låtsas bry sig om,

vad det än gäller, men snackar mest skit och 

stoppar ner huvudet i sanden och låtsas som det regnar.

Tack för det)

 ---------------------------------------- 

Ronja och Skorpan!

Kram

Susanne

               Det sista som lämnar mig, det är så klart hoppet!                 

Hoppet om att Skorpan kommer bli helt återställd, helt och hållet frisk,

precis sitt vanliga jag igen.

Nu är hon ju nästan precis som vanligt, och jag vet att många inte kan förstå vad jag pratar om.

Kanske för att dom inte ser just Skorpan, ser henne annat än på bilder.

Och visst skulle jag kunna lägga ut bilder på henne när hon ser sjuk ut, men jag väljer bort det.

En som säkert ser och märker att något varit tokigt, det är så klart, Ronja

Jag ser hennes oro i blicken, hennes försiktiga sätt mot Skorpan.

Det var inte länge sedan jag skrev att Skorpan skulle få leva sitt vanliga liv, som innebär full fart.

Men nu i några dagar har jag lovat att hon ska ta det lite lugnt, nu när vi "provar" en behandling.

Så svårt är det inte.....det finns så mycket som inte är så fruktansvärt ansträngande.

Det här t.ex

Lite bus med bästa vännen, det kan aldrig vara fel.

Då blir man så jätte jätte glad!!
Full av liv...t o m pälsen har ett eget liv!

Faktum är att vi se ser en skillnad på henne.

Hon har inte haft några besvär på hela dagen i dag.

Tänk om.....?

Vågar nästan inte hoppas.....inte efter alla bakslag vi genomgått.
Men det måste väl ändå vända någon gång,

eller har mina sk "speciella/gulliga (som jag trodde) vänner" lagt en förbannelse över mig,

som små häxor    

Efter allt jag fått höra om mig själv, skulle man inte bli snopen. 

Om så är fallet ska dom inte få lyckas!

(ni som känner mig, vet och förstår att jag skojar här och nu...)

"High-Five" på det du matte!!"

Fäller inga tårar på över falskhet, jag har viktigare saker i mitt liv.

När vi, dvs veterinärer/personal/jag stod runt Skorpan förra veckan, när hon låg där sovandes,

och vi letade efter en orsak till hennes besvär,

då blev nog ALLA väldigt förskräckta över vad som fanns där i svalget.

Den synen fick nog alla att häpna!

Jag menar, jag hade dagarna innan fått ännu en diagnos, nämligen "kanske magkatarr".

Men all "sörja" som fanns där under struplocket, det var allt annat än någon katarr i magen, det är jag säker på.

Nu kunde mycket av det plockas upp, och kanske gjorde det lite nytta,

men nu, nu verkar hon inte tycka det är besvärligt eller irriterande längre.

Det här får bara inte gå obemärkt förbi!

Man får inte gissa sig till diagnoser!

Det har hittills gått 1 1/2 månad sedan jag sökte hjälp första gången! 

Sedan dess har vi haft många olika förslag, mängder med samtal,

mängder med resor hit och dit.....man blir skitduktig på djursjukvård, det är då säkert.

Men vem betalar för hela kalaset??

Joo, det gör VI!!

Jag får ingen ersättning för det.

Är det konstigt att man blir arg?

Har bokat telefontider till tidgare veterinärer i veckan, för jag måste bara tala om vad vi genomgått.

Eller framförallt vad Skorpan fått genomgå.

Onsdag är värderingsdag.

Då ska vi se hur dom här dagarna gått, och vad fortsättningen blir.

Tills dess......LUUUGN SKORPAN!

Barnbarn-Dag!

I alla fall med dom två största, Mille och Meya i dag.

Och vad passar bättre än en dag på Cirkus.

Många skratt, men också många frågor.

Meya 5 år:

- "Mormor....får inte hästarna ont i nacken när dom måste vara fastbundna så där?"

Hm....jaa, vad svara man på det?

Inte ser det så där superskönt ut precis.

Ett litet "Tok-Ryck" hann dom med i dag också....Glada lyckliga hundar.
Det kan aldrig skada, tänker jag.

Kram

Susanne

Ska jag skriva ner vad som händer med Skorpan?

Tänkte först att kanske är det bäst att låta bli....

Men NÄÄÄE, jag skriver om vad jag vill,

och är det nu en blogg om våra hundar, jaa, då skriver jag om just det.

               Men jag vore tacksam om jag slapp höra åsikter om att jag borde gjort ditt eller datt,

du måste tänka på det här och det här,

för det är inte kul alls.

Jag gör så gott jag kan, eller vi ska jag säga.....Vi gör det vi tror eller tycker känns rätt för Skorpan.

     (först lite annat bara)

Först bara några "Välkommen-hem-husse-bilder"

Dom har synkat ihop svansviftningarna.

Smartast så, dom slår ihop så hårt annars.

Somliga väntar tålmodigt....."Snart snart, kommer han ur bilen...."

Medan andra SKRIKER ut sin glädje!!!

"JAAAAA,HURRAAAAA, han är här nu!!! MIN HUSSE!!"

Skorpan gör sig så liten och valplik som möjligt....

"Hej hej hej hej, husse....Ser du mig, här är jag....visst är jag söt, visst visst?"

Mycket vackert besök i dag!!

Fjäril med lite tragiskt namn.

Den stannade länge på min hand (ville säkert bli fotat, tänkte jag)

Jaa.....följetongen Skorpan!

Var ur svalget i går. Gult kletigt illaluktande....

Magkatarr? Pyttsan!!

Åh, vad arg/besviken/ledsen/förbannad/ ja, allt blir jag!

Försökte att åter få kontakt med senaste i raden av veterinärer, utan resultat, så klart.

Däremot fick den som svarade i tfn ta allt jag hade att säga.

Jag ville att det jag sa skrevs in i journalen,

och att någon veterinär faktiskt LÄSTE det.

Det känns faktiskt rent av löjligt,

att jag ska betala såå himla mycket pengar, till ingenting.

Det är inte ok att "Gissa-Skorpans-Sjukdom", hon MÅSTE få hjälp.

Näe, jag har inte blivit tagen på allvar, helt klart.

Vid ett av alla tillfällen togs massor av blodprover som jag ville ha svaren på.

Näe, det låter som en påhittad historia det här, men dom hade KASTAT proverna!!

"Vad sa du?" frågade jag...man kan väl inte kasta prover,

som jag dessutom betalar dyra pengar för.

Det här var bara en i mängden av alla märkliga saker som hänt....den här gången.

Många vet säkert alla turerna under året, om stygn sydda med fel suturer,

vilket då orsakade ytterligare en antibiotika behandling.....eller det var nog tre!

Så till i dag då!

I dag träffade vi en veterinär som var en av dom mest noggranna vi mött!!!

Han lyssnade på mig, TITTADE på Skorpan, han tyckte nog mycket om sitt arbete tror jag.

En förutsättning för att göra ett bra jobb.

 Ingen hade kollat i näsan på henne tidigare, vilket gjordes och där såg det såå fint ut.

Jaha, då utesluter vi det då.

Halsen....där såg man varet som låg där nere.....för att se ordentligt utan att

Skorpan skulle känna så mycket obehag, sederades hon lätt.

    Nu pratar vi nogrannhet!!

Jag hoppas att det INTE beror på att jag härjat med dom,

utan att ALLA djur får samma fina behandling....ALLTID!

En höll i tungan, en (jag) höll i käkarna, en höll i lampan, och en undersökte.

Sååå mycket var fanns det där, under epiglottis...en seg sörja.

Det är trångt, det sitter illa till, så det är ingen lätt match att se ordentligt,

när man dessutom måste vara så många runt bordet.

Men veterinären var envis,

gav sig inte förrän han hade bildat sig en ordentlig uppfattning om hur det såg ut.

Han lyssnade sedan väldigt noga på lungorna. 

Han mätte och han styrde, så som ingen gjort tidigare.

Frågade om det verkligen var möjligt att det inte hörs något konstigt ljud alls,

om det skulle sitta en främmande kropp i ena lungan?

Ingen regel utan undantag, men inte troligt, blev svaret.

Kanske är det så att hon faktsiskt drog ner något i lungan som vi trodde, men att det kommit ut?

Kanske, eller ganska troligt i så fall, skadades slemhinnan, som fortfarande är irriterad.

Summan av dagen är då:

Veterinäreren tror INTE att hon har en främmande kropp i lungan,

men däremot är slemhinnan mycket irriterad, vilket orsakar allt var.

Hundar har inte kraft att få upp det, så som vi människor kan.

Hosta och spotta.

Vi har nu en chans till......vi provar en behandling, som jag inte tänker gå in på nu.

OM det inte har effekt, ja, då återstår endast en sak.....CT-Scan.

Skorpan har sakta men säkert börjat komma till liv igen, lite "groggy" fortfarande,

och jag är ju den jag är, och vill se att allt är ok innan jag sover.

Jag ser att hon inte gillar känsla i halsen och tungan, som vi dragit och petat där i, måste vara obehagligt.

Men hon är stark och frisk i övrigt, det fick jag återigen höra i dag.

Ganska fantastiskt att se, efter allt hon genomgått, sa personalen där vi var i dag.

Så klart jag tänker, tänker på vad som kan hända....

Men samtidigt vet jag att är det någon hund som ska fixa det här, då är det Skorpan.

Vi håller tummarna för att det här kommer ge ett gott resultat nu.

Tack av hela mitt hjärta, för alla meddelanden/sms/telefonsamtal jag fått.

Jag har inte hunnit svara er alla, men jag hoppas ni förstår varför.

Stor kram till er, mina fina vänner.

Susanne

....så jag säger inget mera för tillfället.

Det som händer med Skorpan tar visst aldrig slut.

Måste tyvärr säga att det värsta av allt, det är nog att ALLA dessa veterinärer vi träffat,

inte tagit mig på allvar, inte lyssnat på vad jag sagt.

Ett exempel:

Första vet-besöket, dagen efter den där jäkla springturen på fältet,

då har veterinären skrivit i journalen, "Hunden hostat rejält några dagar"!!! VA???

Hon hade inte alls hostat!

Hon lät som hon försökte få upp något, jaa, men ALDRIG hostat.

Varken då eller senare.

Diagnosen var liksom redan ställd innan vi kom dit, KENNELHOSTA!

(Som vi nu med all säkerhet vet att det INTE var)

Inte konstigt att dom tror jag är dum i huvudet!

Jag är så himla arg, så ledsen, så....ALLT!

OM det nu sitter något långt ner i lungan, då är inte hoppet stort att det går att få bort.

Och ni kan ju själva lista ut vad som händer då....

DET FÅR INTE VARA SÅ!!!

Då vet jag inte vad jag gör......

Uch o fy för att känna sig så himla maktlös.

Och för att inte hitta den där veterinären som valt sitt yrke just för kärleken till djur.

Finns dom inte?

Nya saker på G i morgon, och självklart är det fredag,

om något skulle tillstöta under helgen.

När det gäller Skorpan, då kan verkligen ALLT hända....

Hon är såå älskad, denna underbara hund, men har haft såå mycket otur i sitt korta liv.

Återkommer när allt lagt sig, för nu bara snurrar det bara runt i huvudet.

Kramar

Susanne

          "Ok...då kör vi!!"         

Bilder på ett gäng lyckliga hundar!!

 Dom här ögonen säger mig massor!!

Skorpan var såå glad i dag, vilket hon visade alla.

Vackra solroser!

Första fikapausen.....och tänka sig, Skorpan har redan börjat skifta i färg!!   

En underbar dag, om ni frågar mig,

att äntligen låta hundarna få vara just HUNDAR, och ingenting annat.

Dom som hjälpte till att förgylla den här utflykten med Skorpan och Ronja,

det var vännerna, Chicco occh Kicken och deras matte.

Just här var nog hundra år sedan jag var, 

och med anledning av det,

känns det fantastiskt att vi så småningom kom hem.

Vilse skulle jag väl inte kalla det direkt....kanske mera att vi inte kom direkt dit vi skulle.

Det blev lite hit och dit först.

"Vadå ätit något??"

"Jag har väl inte ätit något?!"

Chicco hänger med dom mera långbenta hundarna utan problem.

Pinnar på ordentligt, över stock o sten!!

Alltså!!

Jag tror den här damen varit skitsur och haft det såå urtråkigt,

när hon fått gå kopplad, och bara varit lugn.

En liten parentes bara....Det här är väl luktärter?

Ser ut som vanligt, men dom luktade inget?

Kan det vara perenna blommor?

Någon som vet?

Det var såå vackert, helt rosa, på ett stort område i skogen.

Skorpan var såå skitig, så blöt, luktade såå hemskt illa, jaa, ni anar inte.

Det sista hon gjorde innan vi var hemma,

det var den där härliga rullningen, i en hög med något oidentifierbart.

Luktade varken hallon eller smultron faktiskt, bara väldigt gott, om man frågar Skorpungen.

Hm...och precis som vanligt,

var inte heller Ronja den renaste av hundar jag mött.

Till saken hör att vi skulle på husvisning några mil bort,

direkt när vi kommit hem från utflykten!!!

Gissa hur mysigt det var i bilen, med den härliga doften!

Även om det inte är superkallt precis,

blir det hemskt dragit med alla fönster nervevade....man hör inte ens vad man tänker.

"VAD KUL VI HAFT, Matte!!!"

Skorpans symtom då?

Ni anar inte....inte en endaste gång "klöktes" hon när vi var ute!!!

Inte alls!!

Helt otroligt.....men jag har mina funderingar och teorier om det också (så klart)

Och jag har även några saker som ska göras med den lilla damen.

Men summan av dagen blev.....TOPPENSKÖNT!!

Kramar

Susanne

#livetpåenpinne

#gladattse

#kompisarpåäventyr

#intevilseinte

Joorå, det blev betydligt bättre i dag   

          Gillar inte dom där skit-dagarna, men antar att det kommer en då o då.          

Det viktiga är att dom inte stannar!

Den här platsen bara måste jag tillbaka till snarast.

Det var verkligen väldigt fint, hade allt jag gillar.

Skog, berg, vatten, stigar.

Vad mer behöver man på en utflykt? Joo, fikat så klart.

Veterinärsamtal, det var vad jag väntade på i dag.

Hade inte direkt någon telefontid, men han hade ju lovat ringa.....

Ocvh visst ringde han, den senaste i raden av veterinärer som vi träffat på.

Måste säga att jag gillar när dom bryr sig, OCH tänker lite!

Det blev ett långt långt samtal, med genomgång av det mesta som rör Skorpan.

När han började med att ge råd om hur jag ska utfodra henne, då sa jag faktiskt stopp 

Nääe, man får inte magkatarr av en rågåker, där går min gräns.

Och man får inte heller var i lungan av magkatarr!!

Nu får du allt tänka om, sa jag.

Då kom vi in på den här undwersökningen som vi pratat om tidigare.

CT-Scan!

Men i min värld gör man inte en stor, kostsam undersökning,

om det inte finns klara belägg för att det skulle behövas.

Det kostar inte bara mig pengar, näe, det drabbar alla i det långa loppet.

OCH, för att inte tala om Skorpans "lidande"....att låta henne genomgå allt detta.

HAde dom från början pratat om det här, INNAN dom gjorde allt annat,

då kanske jag gjort en datortomografi, vad vet jag.

Men, nu bestämde jag mig....nu får det vara bra med alla restriktioner,

som hon ändå inte blivit bättre av.

Då menar jag bättre som i "inga symtom alls".

Hon borde ha dåliga värden, hon borde visa flera symtom, hon borde må mycket sämre i så fall.

Jag släpper henne lös, helt enkelt.

"Toppen, matte!!"  tycker Ronja med all säkerhet.

Så här tråkigt kan man inte låta en Skorpunge ha det, det ser man ju lång väg.

OM det senare skulle visa sig att det var ett dumt steg att ta, jaa, då får vi ta tag i det då.

Det jag närmast tänker på då, det är "stövar-sjuka"

Men återigen, hon skulle må så mycket sämre   

Är så vansinnigt trött på att behöva brottas med alla dessa tankar hela tiden.

Oroliga tankar.

Inte blir det bättre av att veterinärerna liksom förstorar allt ännu mera.

En Skorpa mår verkligen skitdåligt av att vara stilla, ta det lugnt, vara försiktigt.

Det är liksom inte hennes melodi.

Hon har varit stilla på tok för mycket det senaste året, helt klart.

Tänk va....En majskolv i buken i 5 veckor,

som bestämde sig för att lämna buken och vandra ut genom tarmen.

Där blev det tvärstopp efter 50 cm, varpå allt gick i rasande fart.

På 1 timma var hon så fruktansvärt dålig att hon fick köras på bår från bilen in till kliniken,

och operationsbordet.

VI SPRANG!!!

DET var nära ögat det....

Det hängde på det berömda håret

Kära nån....blir helt matt bara av tanken på den där dagen.

En lång återhämtning, rehab....så kom nästa slag.

Livmoderinflammation!

Gick ju bra o så, men......dom "råkade" sy med fel suturer!!!!

Infektion i buken, mera antibiotika, mera mediciner.....

Plockade suturer under massor av veckor från hennes buk.

Rehab......återhämning......stackars underbara hund.

Och nu detta.....som ingen kan svara på VAD det är.

Det har inte ens gått ett år....

Snacka om att vara stark, vårt lilla yrväder, med såå mycket spring i benen.

Tror hon älskar livet   trots allt.

Hon har så mycket glädje i sig,

som hon mer än gärna delar med alla hon möter på sin väg.

Hon är så trygg.....och jag vet så väl var den tryggheten kommer från.

Hennes underbara uppfödare, som gett henne,

och ALLA andra hundar som passerat, en så fin start i livet.

Är rätt övertygad om att dom där första 8 veckorna i deras liv hos sin uppfödare är jätteviktiga.

Dom får en grundtrygghet, helt enkelt.

HAr nog sagt det massor av gånger förr, men det tål att upprepas, 

tack ännu en gång, Tjofselinas Kennel, för denna underbara speciella hund.

SKulle gärna skriva detsamma till Ronjas uppfödare, Brunnstorps Kennel, men det tror jag inte behövs.

Hon finns säkert med oss varje dag, sitter i sin himmel (hon dog tyvärr för ett antal år sedan)

och håller koll på alla "sina" underbara valpar, och hur dom sköter sig.

Så...nu ska jag inte skriva flera ord i dag....

Kram till er

Susanne

#berneruppfödare

#veterinärer

#valpar